Paradis: Hopp

Trilogier är populära inom film, både av ekonomiska och konstnärliga skäl. “Paradis: Hopp” tillhör definitivt den senare kategorin. I Ulrich Seidls fristående och avslutande del av den förträffliga Paradis-sviten får vi följa unga Melanies liv på ett sommarkolla för överviktiga ungdomar i en film som är både filosofiskt djuplodande och iscensättningsmässigt intressant.

Filmen är den svagaste delen i trilogin men det säger inte så mycket då de övriga två filmerna, “Paradis: Kärlek” och “Paradis: Tro”, båda placerar sig högt på listan över bästa filmer som gått upp på biografer i år. Seidl blev känd för sina stiliserade dokumentärer om udda människor men fick sitt verkliga genombrott med fiktiva mästerverket “Hunddagar “(2001), en film som följdes upp av nästan lika bra “Import/Export” (2007) innan denna trilogi.

Seidls estetik existerar i skarven mellan verklighet och fiktion, något som gäller både för hans dokumentärer och spelfilmer. Människorna/rollfigurerna känns ofta så levande och personliga att vad som sker på duken får dig att antingen vilja interagera och ge dem råd/stoppa dem eller titta bort för att vad du ser känns för privat. Samtidigt så blir den strama och asketiska stilen till en alienationseffekt som möjliggör att du kan sätta sig utanför narrativet, och kritiskt kontemplera vad som visas, samtidigt som du fullständigt lever sig in i protagonisternas kamp med sig själva och de situationer de befinner sig i.

De som letar efter hoppet i titeln får leta länge, i Seidls kalla analyser av dagens Österrike finns det inte mycket plats för hopp. Paradis: Hopp försöker hitta det i den ungdomsgeneration som filmen främst skildrar men filmens barn/ungdomar perverteras ständigt av filmens vuxna som antingen är fascistiska, frånvarande eller fullständigt opassande som mentorer. Scenerna där kollots doktor besvarar Melanies förälskelse är klart svåra att se utan att kräkas, speciellt en sniffsekvens, och konstituerar den slutgiltiga kvävningen av titelns hopp.

“Paradis: Hopp” lämnar oss med en känsla av allt är förlorat, att den österrikiska folksjälen, och kanske i förlängningen den västerländska, i grund och botten är genomrutten. Trilogin visar hur kärlek, tro och hopp, i västvärlden som den ser ut nu, bara är ord som vi använder utan att förstå koncepten. Ouppnåeliga mål som endast kan vara abstrakta i en värld där vi förlorat alla perspektiv, illusioner som får oss att orka trots de deprimerande omständigheterna. Man kan tycka vad man vill om Seidls slutsatser men det går inte att förneka att “Paradis: Hopp”, och resten av filmerna i trilogin, är filmskapande på högsta nivå.