Paranoid Park

Gus Van Sant är genialisk på att lyfta fram mycket ur lite. Kanske den bäste av dem alla. Van Sant kräver inga välförfattade historier eller ett hopplock av djupa karaktärer för att föra hans filmer framåt. Mycket i Van Sants filmer har fungerat tack vare Harris Savides alltid lika imponerande foto.
Men den här gången var inte Savides tillgänglig, han lockades av mer pengar och fotade Ridley Scotts “American Gangster” som spelades in parallellt med “Paranoid Park”. Christopher Doyle, som annars brukar fota Wong Kar-wais filmer, ersätter emellertid Savides på perfekt. Och det märks att han inspirerats av tidigare Van Sant-filmer. Då tänker jag fram för allt på inledningen, då vår huvudperson 17-årige Alex promenerar ner till stranden för att skriva om veckans händelser.

Gus Van Sant skapar en behaglig stämning och även om stora delar av hans filmer är relativt tystlåtna blir det aldrig den fysiskt jobbiga upplevelsen andra tysta filmer kan innebära. Musiken och bilderna spelas upp i en symbios där ord bara hade blivit överflödiga.

“Paranoid Park” följer inte ett linjärt berättande och är därför svår att beskriva rent tematiskt utan att avslöja handlingen. Huvudpersonen, Alex, är en trött tonåring som skejtar och umgås med polare. En rad händelser förändrar hans liv, och det är i dessa förändringar vi får följa honom.

Som ungdomsfilm är den fantastisk. Utan att överdriva vidrör Van Sant vid det mesta som hör tonåren till. Tjejer, kompisar och familj är verklighetsnära och prosaiskt. Filmen och Van Sant tar avstånd från Hollywood och allt vad det innebär. “Paranoid Park” spelades in under ett par veckor med icke- professionella skådespelare i hemstaden Portland. Det är så indiefilm är som bäst, utan förutsättningar och kompromisslöst.