ParaNorman

Norman är en 11-årig pojke med en högst ovanlig egenskap – han har förmågan att se och tala med de döda. Normans egen familj tycker att han är helknäpp som pratar med sin avlidne farmor och han betraktas som ett “freak” av sina oförstående skolkompisar. Tills en dag då mörka visioner plötsligt intar hans sinne och han blir medveten om en hemsk förbannelse som vilar över hans hemstad. En hämndkrävande häxa, som har någonting otalt med stadens innevånare, börjar väcka de döda från sina gravar – vilket blir utgångspunkten för ett gastkramande äventyr fyllt med zombies, vålnader och mången hårresande ögonblick.
Chris Butler, som här gör sin regi- och manusdebut i sällskap med den lite mer erfarne Sam Fell (“Bortspolad”, “Sagan om Despereaux”), levererar en visuellt läcker, om än ojämn berättelse, som tar den tämligen uråldriga stop-motion tekniken (den första kreationen av detta slag kom redan 1897) och slipar den till sin absoluta spets. Inte minst då de tillämpat särskilda 3D-printers för att generera ansikten till sina karaktärer.

Konfektyr för ögonen till trots, faller filmen tyvärr på sitt obalanserade tempo och något oorginella upplägg. Jag välkomnar alla trevliga referenser till gamla skräckfavoriter som “Fredag den 13:e” och “Halloween”, men filmen stapplar alldeles för mycket, samtidigt som många av karaktärerna är stereotypiska och normativa för att engagera fullt ut. Normans bimbo till syster är ett sådant fall, det pantade muskelpaketet Mitch, ett annat.

Röstskådespeleriet är dock konsekvent på topp, med helhjärtade insatser av namn som Christopher Mintz-Plasse, John Goodman och Bernard Hill. Ensemblen guldkantas även av nya förmågor i genren i form av Casey Affleck and Anna Kendrick. Humormässigt är det si och så. Mer än ett par dämpade småfniss blir det aldrig riktigt och det känns som att manuset hade gjorts gott av att hyra in en till författare med lite mer komisk talang. Inte för att Butlers dialoger inte fyller sin funktion, men de saknar en viss geist, för att lyfta det vidare bortom banalitet.

Som en putslustig underhållning-för-stunden-eskapad fungerar den dock godkänd. Det makabra temat, som också har en del att säga om människors ignorans och ovilja till att lyfta på sina skygglappar, vävas snyggt ihop med de färgsprakande animationerna som är av högsta kaliber. Frånvaron av blodsplatter är måhända lamt för de som suktade efter en animerad “Braindead”, men som barntillåten familjefilm är den lagom läskig och passar bra för det givna formatet. Fast det är klart – det är kanske inget som bör återberättas som en godnattsaga för de allra minsta.