Persona Non Grata

Alla bär vi på hemligheter. Små som stora, betydelsefulla eller meningslösa. På en bänk i en park sitter en åldrad man och läser en bok av Stieg Larsson. Han söker lugn och ro. En vacker kvinna sätter sig ned bredvid och säger hej. Hon vill berätta en hemlighet.
Anna och Sture. Bänken i solen, tystnaden i parken. Det första mötet blir en introduktion till mörka minnen och gamla händelser.

Anna spelad av Alexandra Rapaport är en ung kvinna som som dyker upp i Stures (Janne “Loffe” Carlsson) liv en förmiddag. Hennes vilja att berätta, tala i gåtor och fråga är påträngande. Deras samtal pendlar mellan ilska och oförstående. Avslut skapar fortsättningar, och svar förvandlas till frågor. Stillsamma pianoslingor. Och avsaknaden av andra människor filmat i dogmatiska riktlinjer. Sakta formas en historia som tar precis de vändningar man tror. Fast under längre tid än vad man vill.

“Persona Non Grata” ångar på halvfart, men lite väl förutsägbarhet tema och även om både Alexandra och Janne är begåvade skådespelare så känns dialogen stundtals krystad och overklig. En nedbantad halvtimmes version, en torsdagskväll i public service-nätet hade gett filmen en bättre chans.. För som långfilm i en gigantisk salong kommer den aldrig till sin fulla rätt. Stundtals intressant, stundtals långrandig. Men aldrig särskilt fascinerande trots det mörka tema den bygger på.