Pineapple Express

Seth Rogen tar verkligen till vara på sin nyvunna berömmelse. Han avverkar komedier i samma takt som “Pineapple Express” avverkar jointar. Haschrök och flummare har figurerat i viss grad i hans tidigare filmer men aldrig har det varit ett centralt tema som här. Rogen, som också har skrivit manuset, bevisar återigen att gammal kärlek aldrig rostar.
Pineapple Express är namnet på det nya supergräset som Saul (James Franco) har fått tag på. Han är den ende i staden som har varorna och som den hyvens kille han är säljer han sitt första exemplar till stamkunden Dale (Rogen). När Dale av en slump parkerar bilen för att suga i sig ett par kraftiga bloss dyker polisen upp bakom honom. Det visar sig dock att Dale inte är personen polisen är ute efter utan en helt annan och han har oturen att bevittna ett brutalt mord som polisen är inblandad i. Dale flyr i ren panik och i stundens hetta slänger han ut sin joint på gatan. Förövaren, som är grundlangaren till Pineapple Express, ser detta, plockar upp den, röker den och konstaterar att det är hans varor som fyller upp lungorna. Jakten kan börja.

En till synes nedrökt James Franco är den stora behållningen i “Pineapple Express”. Han spelar sin roll klockrent med en ständig flackande blick, sluddrandes på höga halter thc. Han tar sin karaktär på allvar, är impulsiv och står för de minnesvärda scenerna. Seth Rogen däremot lyckas inte nyansera sitt skådespel det minsta. Han spelar samma karaktär han gjort i alla hans filmer. Roliga manus kan han däremot skriva. “Pineapple Express” bjuder på flera komiska godbitar, duon har bra självdistans och det är många pikanta skratt. När regissören lyfter fram duons mer paranoida sida är det högt underhållningsvärde. Värt att nämna är också Danny McBride som lyfter filmen med en helgalen biroll. Det jag inte förväntade mig var all den action som tar plats under filmens andra hälft. Den stundtals sköna humorn får stryka på foten för en rask förvandling som visar upp en synnerligen rå sida för att vara komedi. Avskjutna fötter och öron varvas med rena avrättningar.

Mycket förhåller sig till om man gillar Rogen/Apatow-filmer eftersom det vilar samma ande över denna som deras tidigare produktioner. Dialogen är av den grövre sorten och det är mycket flumhumor. Uppskattar man inte den jargongen bör man se sig om efter andra alternativ. Det är tråkigt att sista halvtimmen domineras av ganska syrefattig action när Rogen med vänner istället kunde ha satsat på att göra en renodlad komedi i stil med “Half Baked”. Det hade “Pineapple Express” vunnit på.