Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten

Johnny Depp seglar vidare i rollen som Keith Richards. Jack Sparrow är lite som Rolling Stones-ikonen kanske hade varit om han fötts som en fiktiv pirat i ett alternativt universum där, som Guy Debord skulle ha sagt; samhället är ett spektakel.
Handlingen i “Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten” är inget annat än en rätt fallfärdig konstruktion, uppställd för att hänga upp Depps lustfyllda skådespeleri och pengadränerande specialeffektsextravaganser på.

Det fjärde äventyret tar vid där trean slutade med jakten på ungdomens källa. Orlando Blooms och Keira Knightleys uttjatade karaktärer är barmhärtigt bortsopade (deras historia avslutades tillfredsställande efter eftertexterna i den tredje filmen) vilket öppnar upp för den klart intressantare Depp och gör denna film till den mest underhållande sedan den första filmen.

Detta är Depps film, men Geoffrey Rush, Penélope Cruz och Ian McShane gör sitt bästa när de sparrar med Sparrow. Sämre är det nya “unga paret”, i form av en kristen missionärsstolle och en sjöjungfru, som lagts till för att ersätta Bloom och Knightley. Deras scener stoppar upp hela narrativet, de två skådespelarna är okej men karaktärerna är onödiga.

Trådar om tro och religion är tveksamma och högtravande medan Depps wisecrackande lättar upp stämningen. Lite kritik mot pompösa rojalister och hängglada folkmassor slängs in mellan blodtörstiga sjöjungfrur som är som väna sirener innan de med vampyrgaddar utfällda drar ner sina offer i djupet.

“Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten” är ett rätt dumt spektakel men för att vara det så fungerar den ändå ganska bra om man vill stänga av hjärnan ett tag och låtsas att man är rockstjärnepirat. 3D:n är av det bättre slaget och adderar, bokstavligen, djup till en film som bäst avnjuts på bio.