Prince Avalanche

Det finns en automatisk problematik i hur man ska bedöma nyinspelningar av filmer. När det är en gammal film som ska göras i en modern kontext får man oftast utgå från hur väl den anpassas till en ny tid. När det är en ickeamerikansk film som ska göras för en ny köpstark publik brukar det snarare handla om hur mycket av filmens essens som gott till spillo till den amerikanska filmfabrikens fördel. “Prince Avalanche” är till hälften ett exempel på det senare. Regissören David Gordon Green har själv adapterat manus från den isländska förlagan “Á annan veg”, och förflyttat berättelsen från Island till Texas. Därifrån gör han egentligen alla rätt från första början.

Filmen inleds med en textruta som berättar om omfattande skogsbränder på 80-talet i vilka fyra människor omkom, därefter tar filmens handling vid. De två huvudpersonerna Alvin och Lance arbetar ute i dessa skogar efter bränderna, med att måla streck på vägarna. Det huvudsakliga temat i filmen kretsar kring utvecklingen av deras vänskap ute i dessa öde marker. Dessa öde marker är förmodligen det som rent explicit tydligast skiljer “Prince Avalanche” från sin förlaga. Texas förfallna skogar delar inte mycket likheter med Islands karga stenlandskap. I originalfilmen tangerades den ensliga stämningen av miljön där det utspelade sig, och man skulle kunnat tänka sig att en sådan sak går förlorad i adaptionen. Men David Gordon Green och hans produktionsteam väger mer än väl upp detta med mästerlig scenografi och sanslöst vackert, nästan magiskt foto. Postrockarna Explosions in the Sky står för filmens musik, vilket givetvis också bidrar till en närmast meditativ stämning.

I vissa stunder känns det dock allt för tydligt att jag har sett den förut. Repliker och rent av hela scener är rakt av tagna från “Á annan veg”, vidare känns det inte som att intrigen utvecklats nämnvärt, utan är även den exakt densamma, och då börjar jag fundera lite på vad det hela ska va bra för egentligen. Än mer påtagligt blir det när man beaktar den friktion som fanns i originalet, i “Prince Avalanche” känns det som att allt flyter på lite smidigare, det finns liksom inget som skaver. Det blir lite väl lättsmält. Inte minst märks det väl när de sekvenser där inget alls händer, när karaktärerna är tysta och det visuella får fritt spelrum är de överlägset bästa.

Det som slutgiltigt avgör att “Prince Avalanche” förtjänar att göras över huvud taget, är en detalj som helt förändrar spelets förutsättningar. De nämnda öppningstexterna öppnar nämligen upp för en okonventionell läsning som plötsligt slog mig som från ingenstans en dag. En läsning som möjliggörs mycket genom det nära magiska fotot och mystiken det framkallar. Det finns nämligen en enstaka scen som helt saknar motsvarighet i “Á annan veg”, och för att förstå denna behövdes denna läsning. Det ger inte bara “Prince Avalanche” ett existensberättigande, utan dessutom gör det den till en starkare film med mer djup än sin föregångare.