Prinsessan och grodan

Disney återvänder till sina rötter med sin första traditionellt animerade film på sex år, då “Kogänget” passerade snabbt förbi på vita duken, och för första gången i animationsstudions historia är huvudpersonen i filmen en svart kvinna.
“Prinsessan och grodan” är historien om Tiana, en servitris som lever mitt i hjärtat av jazzens New Orleans och hennes stora dröm är att öppna en egen restaurang. Hon hamnar dock i en besynnerlig situation när hon förvandlas till en groda sen hon råkat kyssa en prins som också har förvandlats till en groda av en elak voodoo-präst, och tillsammans måste de kämpa mot klockslaget innan de båda fastnar i sina grodskepnader för evigt.

“Prinsessan och grodan” är en grandios återkomst för alla de personer som fattat pennan istället för datorer och ritat upp en ny bländande tillvaro som inte varit så sprudlande energisk och fantasifull sedan “Lejonkungen”. Disney är fullt av självförtroende och det märks tydligt igenom hela filmen. Manuset innehåller många roliga höjdpunkter och något jag finner extra kul är att Disney har kryddat det med klockrena referenser till deras tidigare verk såsom “Svärdet i stenen”, “Herkules” och “Aladdin”, för att nämna några.

New Orleans är platsen för skådespelet och filmen innehåller en nästan helsvart ensemble. Disney lyckas undvika de värsta stereotyperna och ser istället till att fylla ut speltiden med minnesvärda karaktärer som så oftast infinner sig i deras alster. Det finns en mängd olika rollfigurer och som vanligt är det bifigurerna som kommer att riva av de flesta skratten. Den jazzälskande krokodilen Louis är helskön, och när han slänger fram sin trumpet för att jamma några toner smälter man direkt. Eldflugan Ray har också ett par riktigt roliga scener och Disney lyckas gång på gång hålla upp nivån på skämten. Skurken är dock ganska tråkig, och tyvärr känns han oftast mest som en färglös kopia på Jafar.

Som vanligt när det kommer till tecknade Disneyrullar innehåller även “Prinsessan och grodan” en ansenlig mängd musik och det är tyvärr detta som drar ner betyget för min del. Det är inget fel på låtarna i sig, de svänger friskt och melodierna sitter där dem ska men Disney går nästan till överdrift den här gången. Ibland river de av en låt vart femte minut och det blir lätt tröttsamt och irriterande när det ska sjungas och dansas så fort en karaktär introduceras, eller när de kommer till en ny plats, eller när de sitter ensamma och är ledsna, eller… ja ni förstår. Det blir för mycket av det goda och lite väl klämkäckt emellanåt och det känns nästan som att Disney desperat måste påminna oss om att filmen utspelar sig i jazzens födelsestad.