Pussel

Bitarna passar väldigt bra när Natalia Smirnoff pusslar ihop sin subtila historia om slump, frigörelse och pusselläggande. En imponerande debutfilm som fortsätter senaste årens ström av intressanta filmer från Argentina med regissörsnamn som Lucrecia Martel, Lucía Puenzo och Juan José Campanella.
Även om detta är Smirnoffs debut som både regissör och manusförfattare så har hon jobbat på en imponerande skara filmer som andraregissör och rollbesättare. Erfarenhet som märks både i den stilsäkra regin och i valet av María Onetto, som hon upptäckte när hon arbetade på Martels fantastiska “The Headless Woman”. Onetto spelar María del Carmen, en kvinna som upptäcker både sina begär och sin självständighet, från det krävande livet som hemmafru, när hon av en slump upptäcker hur snabb hon är på att pussla och svarar på en annons från en man som söker en pusseltävlingspartner.

Med en dramaturgi som är antitesen till melodramatiska hysteriutspel berättar Smirnoff lugnt sin historia med stringent återhållsamhet som fokuserar gester och blickar för att beskriva maktkampen mellan könen i hemmet och uppvaknandet av lustar som varit begravda sedan länge. Behandlingen av problematiken är trovärdig, Smirnoff är inte intresserad av att måla med svartvita färger utan låter alla karaktärer visa både sina bra och dåliga sidor. Genom att göra sina karaktärer vardagliga, sådana man flyktigt stöter på hundratals gånger per vecka på stan, men komplexa så pekar Smirnoff på hur varje verklig människa är unik och uppmanar oss att verkligen se människor inte bara titta förbi dem.

Kameraarbetet är genomgående välarbetat och samarbetar med Alejandro Franovs sparsamt men effektivt använda musik för att skapa en atmosfär som är både familjär och vardagligt nervpirrande, det finns en laddning som höjer filmens på ytan mondäna situationer till efemära ögonblick av avklädande inblick i det mänskliga tillståndet. Ögonblick som är vanliga men oobserverade i det verkliga livet eftersom de kräver koncentrerad uppmärksamhet för att märkas, en fokus vi inte kan ha när vi samtidigt måste tänka på vad vi själva gör i den aktuella situationen.

Pussel är en filmisk film som tvingar oss att fokusera konstartens viktigaste element, det visuella. För att förstå måste vi verkligen titta, inga redundanta expositionsscener här, och det är välkommet. Precis som att man måste ha ögonen med sig för att lägga ett pussel så måste man titta koncentrerat för att få ut något av Pussel, gör man det så belönas man med en upplevelse som är både underhållande och säger något om oss människor och hur vi observerar saker.