Rabbit Hole

Nicole Kidman och Aaron Eckhart spelar karaktärer som vid en första anblick är ett lyckligt gift par i en förort till New York. Hon sköter trädgården och tackar artigt nej till en middagsbjudning så att de kan spendera kvällen tillsammans istället. Han flirtar med henne samtidigt som hon förbereder en risotto. Telefonen ringer sent på kvällen, deras blickar möts och deras ansiktsuttryck indikerar en helt annan vardag.
Slumpen har en enorm del i våra liv. Dessa människor vet hur lätt slumpen kan få livet att kollapsa. Telefonens signal är en påminnelse om detta, det är ju ofta via den som dåliga nyheter levereras. Det är dessa små, subtila rörelser och ansiktsuttryck som gör bra skådespelare. Tystnaden när Kidman och Eckharts blickar möts, ögonbrynen som kanske höjs några millimeter, munnen som formas som ett svagt o och påsarna under ögonen säger egentligen mer än tjugo minuters dialog hade kunnat beskriva.

Sanningen är den att Kidman och Eckhart förlorade sin fyraårige son åtta månader tidigare. Samtidigt som de försöker plocka upp splittret som är deras liv inser de att delarna inte längre passar.

John Cameron Mitchell, “Hedwig and the Angry Inch” och “Shortbus”-regissören, har gjort sin mest konventionella film hittills. En del kanske hävdar att det inte händer så mycket. Vi utforskar den sorgsna vardag Kidman och Eckhart tvingas traggla sig igenom. Men, precis som de små stunderna i livet är de vackraste, är också de små stunderna i “Rabbit Hole” som är de starkaste. Tomheten passar också filmens material på det sättet att det ger Kidman och Eckharts prestationer det utrymme det förtjänar.

Även om “Rabbit Hole” är en sorgsen film, är den inte deprimerande. Sorg är något som kommer i vågor, oförutsägbara vågor med starka undervattensströmmar som tar ett fast grepp om våra ben, nästan får oss att tappa balansen för att sedan återge oss styrkan och gå vidare.