Rachel Getting Married

En trasig familj, med ett bagage av skilsmässa och en avliden bror, förbereder en bröllopsfest. “Rachel Getting Married” är knappast en originell independentproduktion, där crescendon och klimax skiljer sig från föregångare.
Men det finns i skådespelarensemblen styrkor som förmår lyfta filmen längre än dess snåriga och grovkorniga manus av Jenny Lumet. Anne Hathaway gör en fantastisk fin rolltolkning i Kym, en före detta modell, numera drogrehabiliteringsfall som får permission för att åka hem till sin systers stundande bröllop. I systern Rachel ser vi Rosemarie DeWitt och tillsammans bär de inte bara på möjligheten att nå samförstånd inom familjen utan även hela filmens trovärdighet och utveckling.

Att Robert Altman har stått som förgrund och inspirationskälla för “Rachel Getting Married” märks inte minst på hur kameraarbetet är aktivt och kreativt; ibland vilande men allt oftast i korning bild av en efterföljande portabel kamera. Regissör Jonathan Demme förmedlar därigenom känslan att kameran är en av gästernas, något som förtätas genom ett par av de andra gästerna på bröllopet aldrig ses utan att ha en videokamera i handen.

Denna smarta detaljrikedom understryker bara hur “Rachel Getting Married” är ett verk signerad regissören och hans skådespelare. Om Lumets manus hade gett sig tid att förverkliga karaktärerna och avdramatiserat den minst sagt uppslitande och våldsamma historien hade “Rachel Getting Married” kunnat bli något att minnas från årets filmskörd.