Rambo

Jag känner på mig att de svenska filmkritikerna kommer att ha delade meningar om “Rambo”. Många förpassar den säkert som en hjärndöd actionrulle, fylld av övervåld och död, medan andra hyllar dess brutalitet och politiska ställningstagande. Personligen är jag mer lutad åt det senare, då “Rambo” är ett litet mästerverk i sin genre och ett måste för actionfantaster.
Först en varning – en mycket berättigad sådan. “Rambo” är nämligen den mest våldsamma film jag någonsin har sett. Kroppsdelar flyger och blodet sprutar på ett sätt som bäst kan beskrivas som inledningen i “Saving Private Ryan”, blandad med de blodigaste scenerna ur Robert Rodriguez zombiefilm “Planet Terror”. Dessa effekter är dock tama i jämförelse med filmens inledning som visar nyhetsklipp med verkliga bilder på tortyroffer från Burma. Osmakligt? Kanske, men annars skulle filmen tappa mycket av sitt allvar och lätt kunna förpassas som omotiverad våldsporr.

Handlingen bidrar på sin höjd med att ge Rambo en ursäkt att ännu en gång ge sig ut i krig, då handling som bekant inte är Sylvester Stallones starka sida. Den numera gråhårige krigsveteranen har slagit sig ner i Thailand, men måste ta till vapen när en humanitär hjälporganisation blir tillfångatagen i Burma där militärjuntans trupper terroriserar befolkningen.

Är det dock något som Stallone verkligen kan är det action, och det är här “Rambo” betalar biobiljetten. Varje actionscen, och det finns en hel del av dem, är oklanderligt regisserade, samtidigt som de blodiga effekterna gör att man gång på gång tappar andan. När Rambo i filmen slutstrid äntrar en stationär kulspruta inleds världens förmodligen våldsammaste scen – en makaber avslutning och det bästa Stallone har regisserat sedan “Rocky”.

På samma sätt som “Rocky Balboa” gav serien om Rocky ett värdigt slut, ger “Rambo” en serie som nådde botten för tjugo år sedan ett avslut jag personligen kommer att minnas länge. Som ren och skär adrenalinkick är “Rambo” nämligen oöverträffad i modern tid.