Rånarna

Svensk polisaction trampar vidare i samma upptrampade stigar som vanligt. Förutom den sömniga handlingen är både Sofia Helin och Mikael Persbrandt stela – vilket slutligen mynnar ut i en lång pina.
Ett gäng högeffektiva och iskalla rånare slår till mot en rad banker i Stockholm. Utredningsarbetet hamnar hos kriminalpolisen Klara och det före detta piketbefälet Greger Krona, som tillsammans leder rånarjakten. Deras utredning leder dem i en livsfarlig riktning som visar sig få oanade konsekvenser. Jakten på rånarna är intensiv, deras metoder blir allt mer raffinerade och skrämmande. Klara hamnar mitt i skottlinjen, både bokstavligt och bildligt, samtidigt som utredningsmaterialet för henne i en riktning som hon aldrig kunnat föreställa sig.

Det är tydligt att filmens regissör och tillika manusförfattare Peter Lindmark lider av vad vi skulle kunna kalla för “Beck”-syndromet. Lindmark har skrivit sin historia efter exakt samma mallar som kollegorna bakom “Beck”-filmerna gjort. Men eftersom kopior alltid är sämre än originalen är “Rånarna” inte i närheten av de redan dåliga “Beck”-filmerna. Med andra ord är “Rånarna” en dålig version av någonting dåligt. Lindmark försöker få “Rånarna” att efterlikna en psykologisk, spännande thriller med några twister som ska få oss att hoppa till och börja grubbla.

Sofia Helin är jobbig att se. Helt värdelös. Även om hon spelar sin roll som en lågmäld och försiktig polis så känns det som hon läser direkt ur manus utan någon som helst känsla eller inlevelse. Det känns att hon är för ung för att försöka gestalta en erfaren kriminalare. Hennes röstläge är träigt, och precis som sin kollega och motskådespelare Mikael Persbrandt låter det som hon läser innantill. Stefan Sauk är egentligen den ende skådespelaren som kommer ut med hedern i behåll. Han står för filmens småcyniska oneliners och filmens behövliga sälta i form av humor och distans.

Med en historia fylld av logiska lyckor, dåligt skådespel, irriterande musik, överdrivet långa granskningsscener, då en polis sitter med förstoringsglas, och tittaren måste gissa vad som händer – är “Rånarna” inte ens underhållning för den lättsamme.