Red Desert

Giuliana vandrar omkring i ett grått och sterilt industrilandskap, en metafor för den neuros hon befinner sig i. En sjuklig värld där ingen tycks förstå omringar henne vart hon än vänder sig. Michelangelo Antonionis första färgfilm med Monica Vitti i huvudrollen berör liksom hans tidigare trilogi alienation och känslomässig isolation.
Handlingen är minimalistisk i denna nedstämda, ångestfyllda film. Det är främst kinematografin som gör “The Red Desert” så välmotiverad. Monica Vitti gestaltar Guiliana, filmens mittpunkt. Hennes man eller det sällskap vi vagt blir presenterade för, bestående av fyra andra karaktärer insvepta i sin egen inskränkthet blir bara en liten parantes av filmens helhet. Guiliana kämpar mot den neuros vi först bara vagt anar existera. Genom filmens gång ser vi hur hennes man Ugo (Carlo Chionetti) alltid är medveten om hennes mentala tillstånd men bara trivialiserar det eller tar nytta av det på ett sexuellt plan. Samtidigt presenteras en annan man vid namn Corrado (Richard Harris) till handlingen. Han kämpar med sina egna existentiella problem och blir någon vår protagonist kan relatera till. Men Corrado förblir ändå bara en svag biroll i skuggan av Guiliana och hennes värld.

“The Red Desert” känns som en genuin Antonioni-film. Hans förkärlek till arkitekturen speglas i de bleka industribyggnaderna och den symboliska scenografin är så självklar i hans regi – helt i klass med föregångarna “Äventyret” och “Feber” – båda med Monica Vitti i ledrollerna. Valet av färger är heller ingen slump; något man kan förvänta sig i Antonionis färgfilmsdebut. I många fall representerar de karaktärernas sinnesstämning och ger överlag en kontrast till filmens annars gråa miljö. Även titeln får en djupare mening under filmens gång. Och det är som med många av Antonionis tidigare filmer så att inget är självklart vid en första iakttagelse – något han delar med många andra europeiska filmskapare så som Andrei Tarkovsky och Ingmar Bergman. Tarkovsky insisterade på att hans film “Solaris” skulle ses fler gånger för att det är lätt att undgå betydelsefulla detaljer vid en första beskådning. Samma gäller här.

Förutom den fascinerande kinematografin har dialogen en viktig roll att spela. I grund och botten är det är en film om kommunikation och en intressant studie av ett samhälle där de beboende människorna tycks isolera sig allt mer från sina medmänniskor. Detta ges prov på, kanske allra bäst, i en av slutscenerna som tar plats i kajen med en utländsk skeppsarbetare. Guiliana och den turkiska mannen, varav ingen talar den andres språk, visar på likheterna och svårigheterna att kommunicera med varandra, precis samma problematik som igenom hela filmen uppstått mellan Guiliana och hennes bekantskapskrets, likväl inom hennes äktenskap.

En film att ta i beaktning, att se om och att uppskatta. Sådana här filmer görs knappt längre.