Resident Evil: Afterlife

Den senaste filmen baserad på tv-spelen med samma namn tar vid där den förra filmen slutade och det mesta, om inte allt, är sig likt sedan sist. Det är fortfarande mer fokus på adrenalingivande action snarare än skräck, den här gången signerat Paul W.S. Anderson som också regisserade den första filmen.
I en inte alltför avlägsen framtid släpps ett virus löst av ett företag vid namn Umbrella, huruvida detta sker avsiktligt eller på grund av ett misstag är något oklart. Viruset resulterar i att planetens befolkning förvandlas till zombier och smittar varandra vart eftersom. Alice är namnet på en ung kvinna som med hjälp av vapen och övernaturliga egenskaper har överlevt och det är hennes kamp mot Umbrella och världens odöda befolkning som de tidigare filmerna kommit att handla om. “Afterlife” är en direkt fortsättning på förra filmen och inleds med att Alice tillsammans med en grupp kloner attackerar ett av Umbrellas högkvarter. Resten av filmen visar Alices jakt på forna, försvunna vänner och hennes försök att hjälpa ett antal främlingar på vägen.

Milla Jovovich spelar återigen Alice och det är hon som är en stor del av behållningen. Majoriteten av de andra karaktärerna som vi får möta under filmens gång hinner knappt introduceras innan de bits, skjuts eller krossas ihjäl. Det är ett stort minus eftersom man inte bemödar bry sig om vem som överlever eller dör. Likt de tidigare filmerna är “Afterlife” inte nagelbitande, sofistikerad spänning utan snarare lättillgänglig, snygg underhållning av det våldsammare slaget som gäller.

“Afterlife” kör på säkra kort rakt igenom och kommer inte tilltala någon som inte är frälst sedan tidigare. Den största nyheten den här gången är att filmen visas i det populära 3D-formatet som gör actionscenerna lite häftigare och lite fräschare på bekostnaden av att de redan mörka, matta miljöerna i filmen känns ännu mörkare genom ett par 3D-glasögon.

Något ofrånkomligt är annars Paul W.S. Andersons tydliga “Matrix”-komplex. Slow-motion, freeze-frame och bullet-time används så fort tillfälle ges. Dessa inslag utgör filmens datoranimerade ryggrad och trots att det är snyggt och coolt på sina ställen, framför allt under filmens inledning, så missbrukas det i alltför stor utsträckning och borde använts lite mindre frekvent.

“Resident Evil: Afterlife” lever på sin audiovisuella presentation och blir tack vare sitt spektakulära upplägg en nätt och jämt godkänd film som bjuder på mer av samma zombieslakt i modern tappning. Filmens enkelhet är både en styrka och en svaghet på samma gång men ur ett underhållningsperspektiv fungerar “Afterlife” just tillräckligt för att berättiga filmens existens, så länge man tar det för vad det är.