Revolutionary Road

Ett relationsdrama placerat några decennier bakåt i tiden. I den idylliska förorten lever paret Wheeler ett gemensamt liv. Samma liv, fast på vitt skilda sätt. Den förstående samtidigt som den aggressive Frank försöker förstå sin hustru April som är ett porträtt av en kvinna vars problem ligger under ytan. Tystnad, bitterhet och komplicerad är några av de attribut hon tacklar vardagen. En vardag hon vill bryta – kosta vad det kosta vill.
“Revolutionary Road” är en stillsam film, driven av dialog och grundläggande simpel historia med dova pianon i bakgrunden. Vardagsproblematik som går att tackla på olika sätt. Brustna relationer, trasiga hjärtan, sanningar och lögner såväl som uppoffringar för ens drömmar.

Samspelet mellan Leonardo DiCaprio och Kate Winslet är stundtals perfekt. En helt annan tyngd, vuxenhet med ett uns av svart skimmer över de båda. Många år har passerat sedan “Titanic” vilket satt sina tydliga spår i deras förmåga att prestera och agera. Ett vackert par på filmduken; kanske ett av de vackraste i modern tid.

Kathy Bates som ironiskt nog även hon spelade i “Titanic” dyker upp och sprider glädje på det sättet endast hon kan göra med sina porträtt av runda glada damer som lägger näsan i blöt. Michael Shannons Oscarsnominering för bästa biroll är lite av en gåta. Kompetent förvisso, men knappast något magiskt.

Sam Mendes skapar ingen ny “American Beauty” i “Revolutionary Road”. Att säga vilken som är bättre eller sämre låter jag någon annan avgöra. Personligen vet jag bara att om någon säger; “Sam Mendes” – har jag nu två filmer att ständigt minnas honom med.