Revolver

Guy Ritchie kommer att få problem att upprepa sina nutida klassiker “Snatch” och “Lock Stock and Two Smocking Barrels”. Men den hårda, nästan hänsynslösa kritik “Revolver” fått är oförtjänt.
Jason Statham spelar huvudrollen som Jake Green, en skicklig storspelare som vinner precis allt. Han vinner så mycket att han är förbjuden att spela på de flesta casino. Han hamnar mitt i ett privat och uppgjort spel mot Macha (Ray Liotta), en gangster och casinoägare som alltid vinner alla spel för att ingen vågar vinna mot honom. Jake är inte rädd och kan självfallet inte motstå att vinna samtidigt som han tar alla chanser att håna sin motspelare. Naturligtvis leder det till att Mancha skickar ut en order att oskadliggöra Jake. Vad Mancha inte vet är att Jake samarbetar och får beskydd från ett par bröder, som har egna planer för Macha.

Guy Ritchie tackade nej till att regissera “Layer Cake”, och dennes producent till både “Snatch” och “Lock Stock”, Matthew Vaughn tog på sig jobbet istället. Det märktes att Vaughn, till viss del, lärt mycket av Ritchie, men också lagt in egna element, däribland otroligt snygga scenövergångar och en mästerlig scenografi. Det syns att Ritchie blivit inspirerad av sin egen lärjunge. Scenografin i “Revolver” är minst lika snygg, även om scenövergångarna inte innehåller samma precision. Vad som också är en gemensam nämnare för filmerna är berättarrösten. I “Revolver” följer den oss från första till sista steget, och blir tillslut en egen, intressant, karaktär.

Jag kan förstå en dels kritiker som menat att “Revoler” är en typ av historia vi redan sett. Men detta gör den inte dålig. Vad som döljer sig bakom ett simpelt skal är desto mer komplicerat än vad jag kunnat ana från början. Psykologi och till viss del schizofreni är ämnen som Ritchie behandlar. Utöver den mästerliga scenografin har Ritchie dessutom lyckats välja stämningsfull musik för att pumpa upp vårt blodtryck.

Jason Straham är perfekt i rollen som Mr. Green, och även om “Revolver” är en ojämn film, är Guy Ritchie knappast slut som regissör. Med en mycket intelligent dialog fortsätter han att visa att Storbritannien kan göra bra film utefter sina förhållandevis knappa resurser.