Riddick

“Riddicks” första akt består mest av stämningsfull sci-fi med eggande utforskning av en planet som varken vi eller protagonisten känner till. Vi möter snygga gyttjemonster och fula CGI-varelser påminnande om hundar, Riddick är ensam och hela upplägget känns spännande. Vad kommer härnäst är frågan man ställer sig. Tyvärr är svaret en massa tröga människor, sexistiskt poserande och tröttsamma upprepningar.

Innan huvudspåret på den nya planeten drar igång så får vi en klumpig förklaring av varför Riddick är ensam och övergiven på en skräckinjagande planet och inte härskare över The Necromongers, den position som han vann i uppblåsta “The Chronicles of Riddick” (2004). Vi tror att detta spår ska följas upp i slutet av “Riddick” men så blir det inte (det ryktas dock att så kommer att göras i en director’s cut av filmen och/eller i möjliga uppföljare). Vad vi istället får i filmens avslutande två akter är en sämre iscensatt repris av “Pitch Black” (2000), filmen som introducerade rollfiguren Riddick.

Att Vin Diesel är fullständigt förälskad i Riddick råder det ingen tvekan om, han använde egna pengar för att filmen skulle kunna avslutas, men rollfiguren fungerar som bäst när den tillåts att vara mystisk som i “Pitch Black”. “The Chronicles of Riddicks” och denna films försök att bygga ut mytologin runt honom och omvandla en antihjälte, som presenteras som en fånge och mördare, till en mer klassisk hjälte fungerar inte riktigt.

Det finns en riktigt snygg scen som, utan att spoila den för mycket, innehåller en fastbunden Riddick, fem sekunder och ett argument om vilkens huvud som kommer att hamna i en box. Detta är en av de två avslutande akternas korta höjdpunkter och pekar mot hur Riddick fungerar bättre i små doser än när han måste tråcklas in i en högtravande mytologi som vill tävla med episka rymdsagor som “Star Wars”. Om Diesel får som han vill så kommer vi att få två uppföljare till men med tanke på de blygsamma biljettintäkterna i USA så är det tveksamt om någon annan vill ha dessa.