Rien de personnel

Bruno är inte ens kapabel att knyta sin egen slips, annars är han fullt utrustad för den maskerad som utgör det sociala spelet. Utanför sipprar karriärister sina drinkar på ett cocktailparty – en formell fasad inför ett företags nedskärningar. Det är även uppslaget när Mathias Gokalp regidebuterar i skuggan av finanskrisen.
Berättelsen bläddrar förbi ett dussin tematiskt döpta kapitel, där vi som osynlig gäst betraktar händelserna under en korporativ tillställning och de intriger som odlas mellan kallprat och avsked. Fyra karaktärer med skilda motiv ges utrymme i sidohistorierna, vars vägar sedan korsas utan vare sig Tarantinos list eller såpoperans gunst. Människor som försöker göra sig förstådda mellan protokoll, som med minspel och undertext försöker nå ut inom en kontext där känslor inte tillåts. Kanske vill man åt individen i kollektivet, tolka svettpärlorna och skaka fram det egna ansvaret? Synd då att dessa personer inte är så olika, trots allt. Snarare variationer av en klon som löper fritt i de högutbildades fiskdam, där det kämpas för att göda plånbokens fetma utan att någonsin släppa in folk under medelklassens ribba. Inte ens fackförbundsrepresentanten Gilles är så blåband när det väl kommer till kritan. Men för att väcka sympati har de ställts mot en elak chef, som i Pascal Greggorys gestaltning blir en nollställd nemesis med silverfärgat hår och Djävulens hånleende.

När Bruno – den outtalade huvudpersonen – beskriver sig själv som skådespelare för badrumspersonal erkänner han det sociala spelet, utan att riktigt ha perspektiv på egna rollen. Han refererar till Shakespeare och uppmärksammar därmed kotorna som konstruerar det dramaturgiska skelettet. För “Rien de personnel” påminner om engelsmannens komedier – en modern “Mycket väsen för ingenting”. Karaktärer går bakom ryggen på varandra och missuppfattar, tisslar och tasslar. Ensembledrama, likt det Robert Altman bemästrade så väl, men utan “MASH”-faderns fritt svävande regi. Gokalp väljer strikt foto och stränga scenlösningar när han orienterar publiken genom det stilla infernot, där arbetarnas lågor ramas in i närbilder med kort skärpdjup. Egentligen en smakfull beskärning av verkligheten, men ordningen störs av melodramatiska stråkar som tvunget vill artikulera de kvävda känslor och själtillstånd som annars förser bränsle till spänningen.

Så varför ska man låta sig beröras av dessa människor? För att vi är där. Vår välfärd har slipsnålen mot strupen, såväl ekonomiskt som mentalt. Här är en film som fångar det som redan finns; en typ av skådespel som dagligen äger rum på kontoren, after worken, hotellbarerna. Bara att Gokalp lyckas fånga det med kameran. Tyvärr blir presentationen på gränsen till pedagogisk, hur han länkar samman karaktärerna och broderar konflikten, men ändå lyckas han likt en duktig konferencier underhålla med vital skådespelarregi och dialog som genomsyras av subtil komik. En situationskomedi med samhällspatos – som om Jerry Seinfeld skulle rikta en spegel mot Wall Street.