Rio

För ungefär den miljonte gången rullar Hollywood ut en kontaktsökande hop av antropomorfiska djur för att fånga den uppmärksamhetslystna skara av barn som hoppas och tror att deras kaniner och marsvin egentligen kan prata. Denna gång har två papegojor fått den tveksamma äran att omstöpas till människoliknande stereotyper som känns lika fräscha som en äggsandwich som glömts kvar under den brännande brasilianska solen.
Precis som titeln skvallrar om så utspelas sig “Rio” i den brasilianska storstaden Rio de Janeiro samtidigt som det är dags för karneval, en festivitet som verkar var det enda västerländsk populärkultur är intresserad av gällande Brasilien. Papegojan Blu, som är Woody Allen-neurotiskt röstad av Jesse Eisenberg, får reda på att han den sista hanen av sin art och därför behövs för att impregnera Jewel, skickligt men tråkigt röstad av Anne Hathaway, den sista honan av samma art.

Mellan tröttsamt upprepade skämt om Blus oförmåga att flyga försöker filmen klämma in någon sorts zeigestig sensmoral om hur människor våldför sig på naturen och djurlivet för egen vinning. En kritik som faller platt, påklistrad för att ursäkta filmens slapphänta användning av etniska schablonsfigurer och återanvända sentimentaliteter.

Karaktärerna, handlingen och berättartempot, ja egentligen varenda bildruta, känns som en repris av ett sunkigt avsnitt av någon medioker tv-serie, ett sådant som inte var särskilt bra ens första gången det visades. Precis som en näringslös och fettframkallande donut som har täckts med rosa glasyr och blått strössel för att locka till köp så har man slängt på en massa iögonfallande ornament på “Rio”, en spektakulär ytterrock till för att dölja den grava idélösheten och övertyga publiken om att det finns något av värde under den bländande ytan.

Precis som att de flesta barn föredrar den där flottiga degringen med färgglatt strössel framför den perfekt tillagade sparrisstången så kommer denna urvattnade ursäkt till underhållning säkert att hitta fram till sin publik. Filmens huvudkaraktärer kan fås som plastminiatyrer tillsammans med en näringsfattig måltid på närmsta hus med gyllene bågar, en marknadsstrategi som tyvärr ökar risken för att alldeles för många kommer att hypnotiseras av denna intellektuella motsvarighet till den skruttiga föda som kommer i samma “glada” meal.