Role Models

Sean William Scott och Paul Rudd har slagit sina påsar ihop i denna komedi om två slackers som blir tvingade att göra 150-timmars samhällstjänst. Rudd har skrivit en del av manuset och det känns som han sneglat åtskilliga gånger över nacken på sin vän Judd Apatow när han skriver, då “Role Models” verkar och lever i samma universum som hans filmer.
Scott och Rudd spelar Wheeler och Danny, två killar som livnär sig på att åka runt bland skolor och göra reklam för en energidryck samtidigt som de förmedlar ett drogfritt budskap bland ungdomarna. Danny drar dock inte jämnt med en stundande 30-års kris och tappar omdömet en kort period, vilket leder till att hans flickvän dumpar honom, vilket i sin tur får katastrofala följder då Danny ser till att han och Wheeler blir kommenderade till 150-timmars samhällstjänst när Danny drar på sig en mängd åtalspunkter för diverse småbrott, alla orsakade inom en femminutersperiod. Samhällstjänsten blir att umgås med jobbiga barn, något herrarna inte trivs med.

Storyn innehåller en flagrant formula inom den här typen av komedi. Det som mest kännetecknar dessa komedier är den vulgära tongången som löper igenom filmen som en obotlig farsot. Men här behövs det inget botemedel, humorn funkar alldeles utmärkt i “Role Models” tack vare att skratten är jämna och välskrivna. Scott och Rudd fungerar utmärkt ihop, där Scott gör en Stifler-version av sin karaktär fast på ett mer vuxet vis. Rudd är mer åt cynikerhållet men båda kompletterar varandra bra och båda visar ständigt upp sina roligaste sidor. Bra biroller fyller ut historien där Jane Lynch sticker ut mest med sin egocentriska tolkning av en före detta kokainist som numera ägnar sig åt att hjälpa barn. Hennes scener är briljanta, och blandningen mellan vansinniga karaktärer med fullt normala individer fungerar ovanligt smärtfritt i “Role Models”, till skillnad från många andra där det hela lätt kan gå överstyr.

Det är inte lätt att vara förebild för unga. Vid en första anblick av dessa ynglingar önskar man att agning fortfarande var tillåtet och Wheeler och Danny delar nog samma åsikt. Barnen som de får ta hand om är till en början deras motpoler, de retas ständigt med varandra men sedan tar vänskapen över och givetvis lockas det goda ut inom dem. Kemin emellan dessa är förträfflig och även här lyckas manuset balansera värme med vulgaritet. Sötsliskigheten som brukar inträffa titt som tätt är relativt bortfiltrerad och förloppet som följer är lika roande som anstötligt. Som så ofta är det förutsägbart men mycket görs på ett sätt som är förlåtligt. “Role Models” utmanar ständigt med sin provokativa ton för att sedan ändra tempo och bli en läxa där alla lär sig något i slutändan.