Ryktet går…

Alla har ju sett Mandomsprovet, så en lös uppföljare på filmen borde ju dra in en massa pengar.
Mandomsprovet spelades in 1967 och handlade om Pasadenastudenten Benjamin Braddock och hans steg in i vuxenvärlden. Kortfattat går det ut på att han ligger med en halvtant för att sedan rymma med halvtantens dotter. Ryktet går antar att berättelsen om Pasadenaincidenten är sann, att Braddock i själva verket heter Beau Burroughs och att halvtanten och hennes dotter tillhör Huttingerfamiljen.

Handlingen i Ryktet går är ungefär densamma, Jennifer Aniston spelar Sarah Huttinger, barnbarn till halvtanten som dejtade Beau Burroughs, och när filmen börjar är hon på väg till sin systers bröllop. En systersfigur som är lika intressant skildrad som en genomsnittlig Marilyn Monroe-roll ska gifta sig med en manlig motsvarighet som gör att hela bröllopssekvensen känns helt omotiverad.

Bröllopet får Sarah att inse hur värdelös hennes nuvarande pojkvän är och av en ren händelse hamnar även Jennifer Aniston mellan Beau Burroughs lakan. Och det är ungefär där humorn i den här romantiska komedin ligger. Det stående skämtet blir en karaktär spelad av en sliten Kevin Costner som har haft sex med tre generationer i familjen Huttinger. Det är inte sådär upphetsande skojigt.

Handlingen är långsamt berättad genom tråkigt mainstreamskådespeleri och kärleksklyschorna pressas in i täta rader genom hela filmen. Det är så Hollywoodromantiskt och slätstruket, utan att ge biobesökarna någonting förutom snygga skådespelare i snygga jeans. Och för sånt finns ju reklamfilm.