Sacro GRA

Det kan sägas med en gång, att “Sacro GRA” nog knappast är en film för alla. Gianfranco Rosi har under ett par år ägnat sin tid åt att filma olika scener runtom ringledsmotorvägen Grande Raccordo Anulare som löper kring Rom, och sedan klippt ihop en skildring av det suburbana livet och hur det kan se ut. Det är en dokumentär som stoltserar med sin avsaknad av något som helst slags klassiskt dokumentärnarration och istället bara väljer att betrakta, bristen på tydliga berättelser ger utrymme för människor. Jag vill gärna spåra detta till den italienska neorealismen, som att Rosi här drar dess ideologi till sin spets.

Resultatet blir oavsett filmideologisk inriktning ett väldigt mänskligt och jordnära porträtt av livet i förorten. Vi får bland annat möta en ålfiskare och hans ukrainska fru, en till synes råbarkad ambulanspersonal och så min främsta favorit botanikern. Botanikern gör ljudinspelningar av palmers innanmäte för att lokalisera de insekter som äter av trädet, och sedan förinta dem för att de lever som parasiter på trädens själar som han menar är likvärdiga en människas. Detta är förstås bara ett fåtal av de människor vi får möta, och alla dessa scener korsklipps med magnifikt foto från motorvägens aldrig sinande trafikflöde. Det är en brokig skara mer och mindre excentriska personer som samsas om tiden i bild, och tillsammans utgör de en representation av människans mångfald som slutgiltig konsensus. Det hela görs väldigt ömsint och utan värderingar, Rosi lyckas trots enorma mängder råmaterial och bara dryga nittio minuters långfilm att behålla ett objektivitetsvärde i filmen, och fortfarande få den att fungera.

“Sacro GRA” var den första dokumentärfilmen någonsin som vann Guldlejonet under Venedigs filmfestival. Detta var förvisso första året som dokumentärfilmer tilläts delta i tävlingen, men det är ändå anmärkningsvärt att “Sacro GRA” tar denna första chans och förvaltar den med en vinst. Det är anmärkningsvärt för att filmen är den raka antitesen till alla de hyllade sensationsdokumentärer som vanligtvis får uppmärksamheten, och det är även väldigt roligt för att filmen verkligen utan att på något sätt överdriva ändå hyllar den perifera människan, hon som sticker ut. Det känns både fint och viktigt.