Salt

“Salt” har spionerat alldeles för mycket på Bourne men försöker dölja plagieringen genom att göra huvudprotagonisten kvinnlig istället för manlig. Täckmanteln är dock så genomskinlig att till och med Leslie Nielsens klantiga parodikaraktär i Spy Hard hade kunnat deducera att filmen är brottsligt icke-originell.
Angelina Jolie har gjort likartade roller i “Wanted” och “Mr. & Mrs. Smith” men siktar här på en agent med mer smuts under naglarna som, enligt filmteamet, är förankrad mer i verklighetens än superhjältarnas värld. Huruvida denna påstådda realism ens bör tas i beaktning blir tveksamt redan i en av de inledande actionscenerna när Jolies Evelyn oskadliggör och rymmer från en armada av CIA-agenter helt själv i en stil som nästan påminner om Arnold Schwarzeneggers omedvetet komiska enmansarmé i “Commando” från 1985.

Fotot, mättat med mattade färger, är, i likhet filmens övriga tekniska element, kompetent och proffsigt men utan personlighet. Actionscenerna känns som upprepande variationer av skeenden som vi sett två gånger för mycket på film bara i år, något som gör dem till transportsträckor till de expositionstunga mellanspel som förklarar varför hjälten är i den knipa vi hittar henne i, de scener som i liknande filmer brukar klassas som just transportsträckor till de spektakulärare actionscenerna. I slutändan gör detta hela filmen till en enda lång transportsträcka mot en upplösning som är mer intresserad av att öppna upp möjligheten för uppföljare än att tillfredsställa publikens förväntningar på ett för berättelsen tillfredsställande slut.

Den enda egentliga spänning som går att hitta finns i filmens inledning, innan jakten sätter igång, precis när Evelyn avslöjas som rysk dubbelagent av mannen hon fått i uppdrag att förhöra. En scen man kan se det mesta av redan i den rätt smarta trailern för filmen. Trailern lyckas förmedla en känsla av ambivalens angående Evelyn Salts lojaliteter, även filmen försöker flirta med publikens fantasi och få oss att ifrågasätta Salts person men misslyckas då det genast blir övertydligt att vår hjältinna har blivit lurad av någon (vars identitet också är hyfsat lättgissad om man har de små grå i någotsånär form).

“Salt” är Angelina Jolies show rakt igenom även om filmen lyckats hitta två bra skådespelare, i form av Liev Schreiber och Chiwetel Ejiofor, i rollerna som åskådare till spektaklet, de får nöja sig med att mestadels stå vid sidlinjen och förundras över Evelyns akrobatkonster på lastbilstak och prickövningar med mindre eller större skjutvapen. Filmen är något av en comeback för ryssarna som får avbyta araberna som de stora skurkarna, en roll de antagligen är vana vid efter otal nidbilder genom den amerikanska filmhistorien.

“Salt” saknar den sälta som hade behövts för att höja smaken på denna urvattnade soppa som endast erbjuder smakpaletten en generisk spionfilm vars enda försök att dölja hur mycket den lånat av Bournetrilogin är att byta kön på hjälten.