Savage Grace

Julianne Moore tycks ha en svaghet för att gestalta depressiva hemmafruar med dolda begär. I “Timmarna” och “Far from heaven” höll den välpolerade fasaden på att krackelera i 50-talets USA, där Moores olyckliga karaktärer utåt sett hade det ideala äktenskapet. I familjetragedin “Savage Grace” gör hon återigen ett starkt, känsligt porträtt av en komplicerad karaktär där hon förkroppsligar dennes osäkerhet och ömhetsbehov.

Medelklasskvinnan Barbaras giftemål med den förmögne, men kallsinnige Brooks Baekeland, under mitten av 1940-talet, blir hennes inträdesbiljett till societeten. Men familjelyckan infinner sig aldrig riktigt. Barbara känner en ambivalens inför överklassen, som hon söker acceptans hos men samtidigt föraktar. Familjesituationen blir än mer tillstrasslad när deras homosexuelle son Tony inleder en romans i tonåren, med en vacker spanjorska, för att senare upptäcka att spanjorskan fallit för hans egen far. Brooks överger Tony och Barbara och ett ohälsosamt närgånget band utvecklas mellan mor och son.

Det mest tragiska med “Savage Grace” är att den är baserad på en sann berättelse om ett omskakande mordfall och en kvinnas behov av kärlek. Tom Kalins provokativa dramatisering väcker intressanta frågeställningar kring relationer och utforskande av sexualitet, men lyckas inte riktigt nå fram hela vägen med vad som hade kunnat bli en emotionell bomb. Karaktärernas undertryckta begär kommer till uttryck genom deras sexuella handlingar, men vissa motiv känns outvecklade och en del handlingar uppstår alldeles för plötsligt. Barbaras ogillande av Tonys homosexualitet antyds för vagt, trots att den utgör en väsentlig del av berättelsen och de händelser som leder upp till filmens klimax. Tonys gradvis rubbade mentala sinnestillstånd antyds genom hans berättarröst och framgår till viss del, men känns inte tillräckligt påtaglig för att man ska kunna leva sig in i hans förvirring.

“Savage Grace” är dock en vågad och naken skildring av tilltrasslade relationer, homosexualitet och incest. Den skäms inte för att ta upp tabubelagda ämnen, samtidigt som den inte är ute efter att chockera publiken bara för chockerandets skull. Julianne Moore är den största behållningen i en film baserad på en tragisk berättelse, men som hade kunnat beröra ännu mer.