Scream 4

15 år efter originalfilmen återvänder Wes Craven och Kevin Williamson till Woodsboro. I samband med en bokturné passerar Sidney (Campbell) hemtrakterna samtidigt som hennes yngre kusin Jill (Roberts) blir måltavla för en ny Ghostface.
Seriens fjärde upplaga är en metaparodi laddad med uppföljarmobbing, ironiska tv-stjärnecameos och iPhone-appar med Ghostface-röster. Urgröpta tarmar, glada vitsar… Den ena generationens tragedi är den andres skämt? Så formulerar sig åtminstone konstapel Dewey (Arquette) – och Craven är nog den förste att hålla med.

“Scream”-konceptet har sedan start byggt på det uttalade. Dialogen fungerar som kanal mellan IMDb-skolade karaktärer och salongens skräcknördar, men framåt slutet går det överstyr och replikerna börjar likna plakattexter från en demonstration mot dagens medieklimat. “Scream 4” må vara full av roliga stunder men är kanske främst en sarkastisk suck från en regissör som lessnat på genren.