Sex and the City 2

I “Sex and the City 2” är kvinnor verkligen kvinnor, män verkligen män och homosexuella verkligen homosexuella. Människor är däremot inte människor utan endast tomma skal för regissören/manusförfattaren Michael Patrick King att trycka in sina grovhuggna karikatyrer i.
Karikatyrer som zombielikt vandrar runt i en två och en halv timmes reklamfilm för en dystopiskt dekadent värld där känslor ersätts med kliniskt kalla livsstilsfotografier från kaffebordstidningar om design. Ingenting i “Sex and the Citys” värld känns genuint eller verkligt, allt är överspacklat med Dior, Vuitton och diverse andra statusmärkesloggor.

När tjejgänget tröttnat på sina liv i New York, som ju tyvärr förutom skoshopping också innehåller så jobbiga saker som barn, ansvar och liknande mindre viktiga saker, åker det till Abu Dhabi i det “nya mellanöstern” för att kunna delta i än överdådigare kolonialismpåminnande exotisk konsumtion. Här kan filmen leka med tanken på turister som inte bara kan shoppa varor utan även människor i form av gängets nästan slavliknande personliga butlers på det palatsliknande hotellet i öknen.

Behandlingen av karaktärerna från mellanöstern, både de sympatiska och de mindre sympatiska, blotlägger filmens smått rasistiska hållning till allt som inte kan tråcklas in i Kings begränsade bild av människosläktet. Filmen försöker hålla vid liv ett slags “girl power”-tema där också beslöjade kvinnor från mellanöstern får plats. Denna tematik är dock lika outvecklad som resten av handlingens skeenden som mest finns som bakgrund för att kunna visa upp ännu en klänning eller ett par skor.

Som reklamfilm för konsumtion fungerar filmen fint med många kompetenta scener som säkert kommer att få målgruppen att springa till affärerna. King är som mest kompetent när han audiovisuellt får leka med sina “dockor” och slipper tänka på saker som dialog eller handling. Karaokescenen i Abu Dhabi är ett perfekt exempel för hur han kan få folk att glömma den föregående timmens slappa tempo, föråldrade handling och dåliga skämt genom att snyggt kombinera musik och bild för några minuter av plastigt fejkad feminism.

Strukturmässigt lyckas filmen rätt bra med att ge lika utrymme åt gängets fyra karaktärer, alla får varsin ungefär lika tråkig storyline som känns igen av fans av tv-serien och den första filmen. Lite kärlek och sex med nya och gamla pappfigurer till män, Mr. Big, Aiden och Steve för att nämna några.

“Sex and the City 2” reducerar människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet till endimensionella karikatyrer verksamma i en vidrig värld där konsumtion ersätter kommunikation och de enda känslorna värda att känna är de som lärs ut av livsstilsmagasinens reklamannonser.