Shame

Det finns inget underliggande komplicerat med “Shame”, inga mysterier som ska lösas, inga viktiga twister för att låta berättandet ta fart i en ny riktning. McQueen berättar en enkel, oftast rå historia med en oerhörd skärpa. Han låter bli att konventionellt ställa oss frågan varför Fassbender är som han är, och beskriver istället hur han är som han är.
Fassbender har etablerat sig som en orädd skådespelare, villig att ta sig an alla utmaningar och vilka karaktärer som helst. McQueen regisserade honom i sin debutfilm, den laddade och stundtals svåra “Hunger”. Och Fassbender, återigen, lämnar ingenting att önska. Han är kraftfull i sitt skådespel, förstärker sin karaktärs snälla och stiliga yttre som den fasad det bara är. Men det är egentligen oviktigt att han är en förmögen, framgångsrik Manhattan-ungkarl. Det viktiga är det psykiska dilemma som möter honom varje morgon; hur ska han stilla sitt sexuella begär? Det kan vara genom one night stands, dyra lyxeskorter eller furiöst onanerade framför sin dator. Han försöker förändra sitt närmast djuriska begär när han börjar träffa en ung kvinna från sitt kontor, men lyckas aldrig kontrolla sitt begär. Särskilt svårt blir det eftersom hans lika instabila syster (Carey Mulligan) sover på hans soffa och påminner honom om sitt förflutna.

McQueen snuddar bara vid de trauman både Fassbender och Mulligan genomgått tidigare i livet, vilket också understryker tesen att han inte vill fokusera på varför våra karaktärer är som de är. Scenen där Fassbender en söndagsförmiddag sitter och tittar på ett tecknat barnprogram på tv, samtidigt som han tvingas förbarmas över sin oansvarsfulla syster, säger mycket mer än vad ett montage eller flashback till deras barndom någonsin hade gjort. Detta är två sargade barn med ett starkt behov av varandra och kanske någon stark patriark i deras liv. Men vi förstår också samtidigt att de antagligen aldrig kommer att hitta någon sådan.

McQueens regi kanske framstår som subtil, men tittar vi noggrant ser vi att hans scener ofta är långa utan klipp och att de samtidigt ofta börjar långsamt för att bygga upp intensitet. På något sätt kan vi också, kanske något långsökt, se att de långa tagningarna är en metafor för Fassbenders inre, växande panik och självhat. Dagarna börjar liksom långsamt när han vaknar upp i sin säng för att nå sitt crescendo på kvällen när hans begär inte längre går att kontrollera.