She’s wild again tonight

Premissen för She’s wild again tonight är egentligen ganska simpel. Gustaf Norén och Shima Niavarani möts i en studio i New York för att spela in en radikal nytolkning av August Strindbergs Fröken Julie. She’s wild again tonight utspelar sig sedan enbart under den natten och morgon efteråt, precis som Strindbergs tidigare nämnde verk. Det intressanta i Stenlunds film är i mitt tycke metaaspekten av berättelsen och hur den används. Att de två huvudkaraktären tillbringar filmens fulla speltid instängda i ett sterilt, vitt rum samtidigt som de diskuterar Strindberg och hans typiska naturalism är ett gediget utgångsläge för de ämnen och tanker som tas upp i filmen.

Likt mycket populärkultur i Sverige just nu försöker Fia-Stina Stenlund belysa feminism och hur könsrollerna ser ut i den moderna medvetna sfären. Tillskillnad från andra exempel när detta fallerat totalt (läs SVTs Boys) lyckas Stenlund tillsammans med Shima Niavariani och den långfilmsdebuterande Gustaf Norén riktigt bra med det i She’s wild again tonight. Med intressant dialog och högaktuella teman och funderingar ställer Stenlund den svåra, manliga konstnären, som mer än gärna kallar sig feminist, mot väggen och ifrågasätter hans egentliga agenda.

Att det kammarspel vi får se utspelar sig i, vad som milt kan beskrivas som, ett pretentiöst konstnärskollektiv i New York är en detalj som ytterligare spär på den bilden av priviligierade, poserande konstnärstyper Stenlund målar upp.

Trots den pricksäkra kritiken tappar She´s wild again tonight ibland fokus och Niavaranis och Noréns i ena stunden klanderfria agerande transformeras till näst intill plågsamt överspel. Det hindrar dock inte She’s wild again tonight från att vara en de intressantaste svenska filmerna jag sett på väldigt länge.