Simon & ekarna

Alla bakom “Simon och ekarna”, inte minst regissören Lisa Ohlin, har goda intentioner men pengarna räcker inte riktigt till för att höja filmen till mer än ett halvt misslyckat försök att filmatisera Marianne Fredrikssons roman, med samma namn, från 1985.
Bra scenografi och foto räddar filmen från ett totalt magplask men kan inte uppväga taskigt skådespeleri och en överdrivet sentimental och irriterande övertydlig iscensättning av berättelsen om en arbetarfamilj och deras judiske adoptivson under och efter andra världskriget.

Jobbet med att finansiera och få igång produktionen har tagit femton långa år. Tillslut kunde pengar säkras genom att flera europeiska länder gick ihop för att samproducera filmen. Ett faktum som tyvärr påverkar kvalitén negativt genom tveksamma insatser från dubbade tyska skådespelare som kvoterats in, i stil med Beck-filmerna, för att blidka alla pengapersoner från olika länder. Bill Skarsgård får godkänt i titelrollen även om hans bioduksuppenbarelse, som kändes så fräsch i “I rymden finns inga känslor”, börjar kännas lite väl repetitiv efter några likartade roller.

Att filmen vunnit manuspris i Tyskland är något konfunderande då en del handlingstrådar aldrig följs upp utan lämnas att dingla utan uppföljning. En bättre bearbetning av romanen hade eliminerat sådana här spår av saker som förklaras och följs upp i textversionen men bara påbörjas i filmadaptionen. Om man inte har tid och utrymme att ta med allt så måste man kunna döda sina darlingar och utesluta vissa saker helt, det gör filmen bättre även om vissa människor alltid kommer klaga på att “allt från boken inte är med”.

När slutscenernas överdådiga stråkar tar i för kung och fosterland så blottar “Simon och ekarna” sina övergödda ambitioner och kommer farligt nära att glida över till att bli ett pekoral. Riktigt så långt sjunker inte filmen men det är inte utan att man önskar att det fanns lite mer fingertoppskänsla i finishen på detta ambitiösa projekt.