Skrönor från de gyllene åren

Cristian Mungiu återvänder för första gången sedan Cannesvinnande, och universellt hyllade, “4 månader, 3 veckor och 2 dagar” med “Skrönor från de gyllene åren”, en episodfilm som motvilligt nostalgiskt ser tillbaka på åren med diktatorn Nicolai Ceausescu, ironiskt kallade “de gyllene åren”.
Mungiu står själv för manus men tar hjälp av fyra kollegor med regin och blåser därmed nytt liv i den rumänska nya filmvåg som tappade lite luft i och med Chistian Nemescus (“California Dreamin'”) alltför tidiga död i en bilkrasch 2006. En våg som gett oss finfina filmer som Mungius tidigare nämnda abortdrama, Cristi Puius “Herr Lazarescus död” (2005) och Corneliu Porumboius “12:08 öster om Bukarest” (2006) och “Polis, Adjektiv” (2009).

Gemensamt för många av filmerna i denna nya rumänska skola är en uppgörelse med det kommunistiska väldet som så länge höll landet i ett järngrepp. Oavsett hur man ställer sig till ideologin kommunism är det svårt att argumentera mot nackdelarna med det nästan absurt byråkratiska skräckväldet som höll sina invånare fattiga och ständigt rädda för att förolämpa “partiet”.

Med detta i åtanke är det lite överraskande hur lättsam stämningen är i “Skrönor från de gyllene åren”, trots dess mörka teman om förtyck och fattigdom. Kanske är det så att humorn, den komiskt svarta, var enda sättet för rumänerna att ta sig an den hotfullt gråa vardagen under 1980-talet. Mungiu och resten av regissörerna verkar mer inspirerade av den rosenskimrande hågkomsten av kampen för att överleva än de faktiska förhållanden som rådde under tiden, något som kan kontrasteras mot de ofta nattsvarta “Herr Lazarescus död” och “4 månader, 3 veckor och 2 dagar”.

De fem delarna som utgör filmen; Skrönan om det officiella besöket, Skrönan om partifotografen, Skrönan om hönsutköraren, Skrönan om den girige polisen och skrönan om luftaffärerna visar alla upp mer eller mindre jobbiga situationer som bygger på vad som i USA skulle kallas “urban legends”, berättelser som berättas som om de vore hämtade från verkligheten utan att någon vet var de först uppkom. Sanningshalten är således högst tveksam och historierna har säkert förändrats med tiden och beroende på vem som berättar dem.

Precis som i de flesta episodfilmer så varierar kvalitén från del till del i “Skrönor från de gyllene åren” även om den är relativt jämn utan varken djupa dalar eller höga toppar. Starkast skiner “den girige polisen” som lyckas blanda humor och drama i en liten historia om en gasad gris och motviljan att dela med sig till sina grannar och “det officiella besöket” som humoristiskt skildrar absurditeten i att försöka tillfredställa partiet, precis som den för historien betydande karusellen så är det en åktur som är svår att hopp av. Sämst är den meningslösa hönsutköraren som aldrig kommer någon vart och partifotografen som inleder lovande med tät förtryckande stämning som tyvärr sviks av ett alltför förljuget “trevligt” avslut.

Just filmens övergripande atmosfär av trevlighet känns något missvisande, speciellt för de delar av publiken som inte känner till särskilt mycket om verklighetens Rumänien under Ceausescu. Dessa riskerar att lämna biograferna med en orättvist positiv bild av perioden. Viss humor går också förlorad om man inte är välkänd med, eller kanske t.o.m. uppväxt i, 1980-talets Rumänien. Detta faktum förmildras dock av filmens mer universella situationskomik som är generöst tilltagen och upphov till många småskratt och dragningar på smilbanden.

Skrönor för lätt tankarna till sagor, en form som tillsammans med allegorin har varit vanliga former för förtäckt kritik mot diktaturer genom filmhistorien, men “Skrönor från de gyllene åren” använder sig snarare av en socialrealistisk estetik välkänd från brittiska diskbänksfilmer och andra filmer i liknande genrer.

Om regin i “4 månader, 3 veckor och 2 dagar” var precis på gränsen till pedantisk så är den ofta lite väl slapphänt i denna film, exempelvis så skakar kameran helt utan anledning mer än en gång i delen om hönsutköraren, en omtagning eller två hade inte skadat för att undvika känslan av hemmafilm där “pappa inte kan hålla kameran still”.

“Skrönor från de gyllene åren” fortsätter det rumänska filmundret men kan inte räknas som annat än en “mellanfilm” för både vågen och (förhoppningsvis) Mungiu. En trevlig stund med några ärliga skratt som väljer situation före kontext, ljus före mörker och skratt före dramatik.