Skyfall

“Har man inte sett Bond har man inte sett någonting” – så sa filmkritikern Orvar Sävström i ett Bond-special av Filmkrönikan för en väldig massa år sedan. Trots att jag absolut inte hyllar Bond-franchiset som något övermänskligt så kan jag ändå hålla med Orvar till viss del. För det finns nog inga filmer i historien som blivit så pass stilbildande för en genre som just James Bond-filmerna. Det är nog också på grund av det som vi gång på gång blir så besvikna när filmerna inte lever upp till våra overkliga förväntningar. Som tur är så är inte det fallet den här gången.
Daniel Craig tar för tredje gången på sig smokingen och mantlar rollen som världens mest älskade spion. Denna gång inleds historien med en vild motorcykeljakt på hustak i Turkiet. Som sig bör haglar likväl kulor som one-liners, och det är väl helt ok trots att det ibland blir lite tröttsamt. Efter att uppdraget gått fruktansvärt fel och Bond förmodas död så flyttas istället fokus till M, som vanligt porträtterad av Judi Dench. Bond kommer dock självklart tillbaka och ger sig ut för att stoppa hotet som finns mot MI6. Samtidigt får James Bond uppgifter som får honom att betvivla sin relation och lojalitet till M.

I grund och botten är det här en typisk Bondhistoria. Det som dock gör Skyfall både mer intressant och bättre än många av de tidigare upplagorna är att berättelsens fokus har förflyttats en del. I “Skyfall” läggs nästan lika mycket tid på karaktärsbyggnad som action. Något som är väldigt ovanligt i en film av det här slaget. Men för första gången så känner jag faktiskt på riktigt att James Bond och alla de andra är riktiga människor. Det ger en helt ny dimension till berättelsen och får actionsekvenserna att bli mycket viktigare och mer spännande.

I den 23e upplagan av Bond ser vi Javier Bardem som skurk. Än en gång bevisar han att han är vår tids absolut bäste filmskurk. Precis som en Bondskurk ska vara, är han inte en speciellt trovärdig karaktär. Detta får absolut inte tas som något negativt; en Bondskurk ska inte vara trovärdig. Titta bara på Oddjob med sin hatt eller Jaws med sina tänder. Ingen av dem är realistisk, men de förhöjer filmerna och ger James Bond något konkret att kämpa emot. Precis det gör Javier Bardem i “Skyfall”.

Som vi redan kunde se i “Casino Royale” så har man bestämt sig för att lämna såväl extrema gadgets som överflödiga specialeffekter bakom sig. Istället har man fokuserat på att ta tillvara på det som var så bra i de äldre filmerna, storyn och karaktärerna. Detta blir ännu tydligare i “Skyfall” där man dessutom kan ana en viss självironi och massvis av referenser till tidigare filmer. Att sen ledmotivet lika gärna kunnat framföras av Nancy Sinatra gör inte saken sämre.

Precis som en riktig Bond-film ska vara så är “Skyfall” stundom späckad med nagelbitande action, och stundom så fantastiskt charmig att man inte kan göra annat än att luta sig tillbaka och le.