Små mirakel och stora

Per är död. På pappret. I verkligheten lever han i en gammal järnvägstunnel med djup skam över gamla synder. När han av misstag anklagas för stöld tvingas han plötsligt återvända till det liv han en gång flydde. I 25 år har han levt med sin skuld. Nu ser han chansen att återbetala den. Att försonas med sitt förflutna. Per ger sig av på en resa i Sverige och både han och andras liv förändras på resans gång.
Svensk film är som en berg-och-dalbana. Ena dagen har den nått botten och kritiker skriker om överproduktion och publikbrist. Andra dagen har vi Oscarsnomineringar och “svensk film är på uppgång”. “Små mirakel och stora” ligger tryggt på ett av bergen.

Jon Lindströms film är en långsam roadmovie och har vissa likheter med Wim Wenders fantastiska “Paris, Texas”. Peter Haber axlar rollen som den trasige Per med bravur. Vi förstår hans smärta och samvetskval. I ögonen lyser en ständig uppgivenhet blandat med benhård vilja. Amanda Renberg, som spelar rymlingen Sara, växer ju längre filmen går och blir emot upplösningen en härligt upplyftande kontrast till Habers bittre men sympatiske figur. Övriga roller fungerar bra med vissa undantag men det är främst Haber och Renberg som lyfter filmen.

Historien är i grund och botten tämligen enkel. Som i alla roadmovies ska person A till plats B. Men det viktigaste är inte målet utan själva resan. Reningen, det själsliga katharsis som förändrar. Människorna Per träffar på vägen är inte spektakulära men blir alla en stegpinne mot målet.

“Små mirakel och stora” är en vacker, tragisk och samtidigt upplyftande film. Små vändningar gör handlingen oförutsägbar och tittaren har aldrig tråkigt. Pers resa känns trovärdig och i slutet finns inte mycket kvar att säga. Självklart har filmen brister som de flesta andra. Birollerna övertygar inte riktigt alltid fullt ut och historien har stundtals små logiska luckor. Men i det stora hela har Jon Lindström skapat en mycket lyckad film. “Små mirakel och stora” är det bästa svenska filmen på ett tag.