Små vita lögner

Guillaume Canet är fortfarande en ung filmskapare som sisådär 50 år efter den franska nya vågen försöker bli vad Truffaut och Godard var för dåtidens generation. Men när nu Canet har skrivit sin mest personliga film hittills vill han berätta så mycket om sitt liv och sina vänner att han förblindas över innehållets intellektuella relevans.
“Små vita lögner” klockar in på strax över 2 timmar och 30 minuter och berättar en ganska simpel historia om ett gäng parisare som ska fira semester i Cap-Ferret samtidigt som deras vän ligger förlamad efter en motorcykelolycka.

Inom genren i sig, semesterfirande med emotionella problem och personliga intriger, finns det fortfarande oändligt att utforska, men Canets ramverk är något löst för att hans karaktärer (hans vänner) på allvar ska bli tillräckligt intressanta. Samtidigt frångår Canets semesterfirande med sina vänner aldrig normen och (framför allt) de kvinnliga karaktärerna framstår som typiska franska stereotyper.

Canet bryter mot fransk films ibland oskrivna regel om att prioritera musik på franska, men låter samtidigt musiken ta för stor plats och, som om vi inte visste när vi ska bli emotionellt påverkade, vill Canet ständigt förstärka de svårare scenerna med övertydlig musik.