Smurfarna

De små blå filurerna som är smurfarna har kallats allt från socialister till rasister men i den nya filmen om dem är de främst verktyg för slapphänt slapstick och iögonfallande produktplacering.
Smurfarna börjar i blåputtarnas animerade värld men förflyttar snart, efter en attack av den onde Gargamel, sina hjältar till den verkliga världens New York. Gissa om Gargamel, som här ser ut som en hemlös pedofil, följer efter? Knappa två timmar senare och vi bryr oss inte ett dugg om den segt återvunna berättelsen som utgör detta äventyr, den oinspirerade 3D:n hjälper inte heller saken. Dock finns det vissa detaljer värda att diskutera:

1. Den svenska dubbningen är under all kritik, något som blir extra beklämmande då filmen bara visas i denna barnvänligt förvrängda version i Sverige.

Smurfkaraktärernas svenska kan man leva med, animerade figurer är lättare att dubba än verkliga människor. Det stora problemet kommer när man måste se skådespelare som Neil Patrick Harris och Hank Azaria prata svenska medan deras munnar formar helt andra ord. All dialogbaserad referenshumor går förlorad, som när Tim Gunn, i rollen som sig själv fast med namnet Henri, får sin catchphrase “Carry on” översatt till “Jobba på”.

2. Fick dubbningens manusöversättare för lite betalt? Det är en fråga man kan ställa sig både på grund av den minimala ansträngning som verkar ha lagts på att översätta den redan seriöst handikappade dialogen.

3. Det roligaste man kan hitta i denna smörja är det lilla spår av metahumor som uppstår när Harris söker efter smurfarna på Wikipedia och hittar samma resultat som du och jag skulle göra. Smurfarna existerar på riktigt i filmen samtidigt som de är fiktiva figurer skapade av Peyo, som i den verkliga världen. Mer sådana krockar mellan fiktion och verklighet hade kunnat ge filmen en egenhet.

Nej, den nya inkarnationen av de belgiska blåmesarna är varken socialistisk eller rasistisk – bara cyniskt kapitalistisk. Med siktet inställt på föräldrar som nostalgiskt kommer ihåg blå plastgubbeleksaker från sin barndom, och deras nya generation av barn, levererar filmen underhållning som bara kan förnöja individer som är tre år eller yngre.