Something Borrowed

Hur lite världen än behöver det så fortsätter Hollywood att spy ut likriktade och likadana romantiska komedier som förvränger verkligheten och ger människor ouppnåeliga förebilder för hur kärlek bör vara. Filmer fyllda med vedervärdiga karaktärer som beter sig som jubelidioter, karaktärer som det är meningen att vi ska heja på och känna för. “Something Borrowed” är den senaste i raden och namnet är verkligen passande, allt i filmen känns lånat från andra, oftast lika dåliga, filmer.
Denna gång får vi följa två tjejer som absolut inte skulle vara kompisar i riktiga livet men på något sätt ändå är bästisar här. Givetvis är de kära i samma kille och har en massa “quirkyiga” kompisar som valt bort sina liv till fördel för att var komiska bikaraktärer till våra osympatiska huvudpersoner. En massa uttråkande tjafs senare och allt slutar lyckligt, precis som vanligt. Jag orkar inte ens skriva “spoiler alert” för endast människor tillhörande skogslevande stammar, som ännu inte blivit utsatta för vår skenande globalisering, skulle ha svårt att gissa den sockrigt falska upplösningen.

Skådespelarensemblen innehåller en radda talanger som slösas bort på roller som är mindre genomtänkta än Kanye Wests självmordsattack på Taylor Swift. Men till skillnad från Kanye så finns det inga betygstior i “Something Borroweds” framtid, bara fotnotsnoteringar i framtidens böcker om vad som underhöll den underutvecklade homo sapiens som använde den lilla del av sin hjärna den hade åtkomst till för att producera och konsumera illusionsskapande skräp som detta.

Det hjälper föga att John Krasinskis har ett oefterhärmligt minspel och en komisk tajming i världsklass eller att Ginnifer Goodwin både kan skådespela och är naturligt charmig när filmens kadaverosande idioti får en att drömma om att Harold Campings armageddon hade realiserats istället för att bara var ett äckligt pr-trick för att locka lurade lyssnare till hans urusla högerreligiösa radioprogram.

Om detta är karaktärer vi ska bry oss om, eller ännu värre eftersträva att efterlikna, så kan jag inget annat än att hålla med Håkan Hellström när han underbart trasigt sjunger ” kom, kom armageddon om vi nån gång, nånsin, blir som dom”.