Somewhere

Monet målade sina näckrosor och Picasso sina kuber. Wes Anderson gör film om fäder och George Lucas håller sig till rymdkrigare. Med “Somewhere” återvänder Sofia Coppola till affektiva skådespelare i lika affektiva hotellrum.
I “Lost in Translation”, 2000-talets kanske bästa film, spelade Bill Murray en ensam skådespelare i ett stort och främmande Tokyo. I Scarlett Johansson fann Murrays karaktär vänskap, en platonisk flirt och i slutändan främst ett faderligt beskyddande över en minst lika borttappad själ. I “Somewhere” är det Stephen Dorff som spelar den ensamma filmstjärnan. Han bor på Chateau Marmont, ett anrikt hotell i Los Angeles. Han är självupptagen och spenderar sina dagar med vackra kvinnor, personliga assistenter och producenter. Hans glamourösa men statiska liv är egentligen inte på väg någonstans, allt går i cirklar.

Dorffs karaktär är en borderlineidiot, svår att tycka om, men han gör aldrig det där som får oss att börja hata honom. Hans exfru behöver tid för sig själv och ger honom ansvaret för deras gemensamma dotter. Men dottern blir aldrig katalysatorn som får Dorff att ge upp jagandet efter kvinnor och alkoholen, för att slutligen få fadern att inse sitt ansvar och sitt misstag.

“Somewhere” innehåller egentligen inte några konflikter. Dorff och Elle Fanning gullar runt med varandra som om det inte existerade några problem. De reser till Italien, tränar konståkning och handlar prylar till sommarlägret. Men Coppola är anonym, säger nästan ingenting med sina bilder och spelar bekantas skivor i bakgrunden till Harris Savides snygga foto.

För Coppola ter sig “Somewhere” som någon typ av studie i vilsenhet och karaktärssökande. Men ju längre in i filmen vi kommer börjar vi också fundera på om filmen handlar om tomhet eller bara är tom själv.