Sommaren med Göran

Vi har kändisbrist i Sverige. En brist till den graden att om du är känd – besitter du rätten att göra precis vad du vill – inom vilket gebit som helst. Medial svågerpolitik inom maktens korridorer, falskt ryggdunkande och aldrig insikten av att folk som gör sig bra i TV kanske aldrig bör sätta foten på en filminspelning. Och naturligtvis vice versa.
Hey Baberiba-gänget gör skaplig underhållning på TV. Men varken Peter Magnusson eller David Hellenius är skapta för att bära roller som kräver mer än fem minuter i rutan åt gången. Det blir bara jobbigt att lyssna på framkrystad dagisdialog samt långa stunder av hummande och andra konstigheter. Mirja Turestedt är den enda som klarar sig undan med betyget G för hennes porträtt av Grynet – den lilla enigman som visar sig ha en smått udda sida.

Peter Dalle och Dan Ekborg skänker förvisso en uns av legitimitet till filmen, men fungerar mer som lustiga samt smått träiga gubbar som rullar förbi och kläcker usla one-liners i tid och otid.

På filmaffischen som pryder varje hörn av Sverige anges det att detta är minsann sommarens hetaste komedi. Jag slår härmed hål på det påståendet och säger tvärtom. Den är lika het som papperskartongerna i Hemglass fryslager. Det finns inget vinnande argument för att spendera dina pengar på vad som bör kallas ett av Sveriges sämsta cineastiska alster i modern historia. Ett skratt – ett enda skämt som gick hem i annars en väldigt tyst salong. Vill du spara en hundring – maila mig så återberättar jag skämtet för dig och så kan du lägga dina surt förvärvade slantar på någon annan film istället.

Vad handlar då filmen om? En trettio plus innercitystekare som inte kan få till med med brudarna, hatar sitt jobb och lämnar Stockholm för att fira midsommar i västkustens skärgård i jakt efter en kvinna. Låter det invecklat? Knappast – se dig om i din egen bekantskapskrets så hittar du förmodligen din egen Göran och hans liv är nog bra mer roligare än det som Peter Magnusson försöker visa upp.