Son of Rambow

Det finns ett oerhört romantiserande drag som löper likt en tråd genom en rad regissörskap och återkommer i barndomsskildringar genom hela filmhistorien. Snart sagt alla gestaltningar av pojkars uppväxt från Truffaut fram till idag delar en nyans av välbehag som genomsyrar och tar överhanden över eländet oavsett hur tragisk karaktärernas situation i själva verket är.
I “Son of Rambow” blir berättelsen om faderlösa Will just en sådan, där hans svåra familjeförhållanden och marginaliserade roll bland sina vänner åsidosätts för att ersättas av en fantasivärld som han lånat direkt från ett piratkopierat videoband med “Rambo: First Blood”. Den lite stöddige överklasskillen Lee Carter, vars storebror tillhandahåller hela den brittiska småstaden med piratvideokassetter, ser potentialen hos Will och övertalar honom att ställa upp som stuntman i hans actionfilm. De två tolvåringarna skrider snabbt till verket med projektet som har en hollywoodproduktions ambition och en två veckopengars budget.

Pojkarnas försök till att manusmässigt bearbeta och regimässigt omskapa förlagan Rambo är roliga på samma sätt som i “Be Kind Rewind”, men det är långt mycket enklare att sympatisera och skratta med två tolvåringar än med en fyrtioårig Jack Black. Deras naivitet blir det som driver dem, men också det som förställer våra intryck av deras perifera omgivning i form av skolan, hemmet och föräldrarna.

Halvfärska regissören Garth Jennings film placerar sig alltså i samma tradition som Rob Reiners “Stand by Me” och lyckas med samma typ av anekdotiska berättande och med en tolvårings sinne för detaljer skapa en pojksommar med samma trovärdighet och uppenbara självbiografiska drag som Shane Meadows “This is England”. Men Jennings har definitivt inga ambitioner att vara varken närhistoriker eller socialskildrare, istället lutar han sig mot nostalgiska minnen av pojkdrömmar som gjorde allt möjligt, och när “Son of Rambow” är som bäst framkallar Jennings även mina egna minnen.