Soul Surfer

“Soul Surfer” är uppenbarligen inte en film som är gjord för den svenska marknaden. Som världens kanske mest sekulariserade samhälle hamnar inte religion i film som någon prioritet när produktionsbolagen pitchar Svenska filminstitutet för att få produktionsstöd.
Men i USA är det uppenbarligen lika viktigt som det alltid varit. I alla fall för en del. I “Soul Surfer” introduceras vid till den kristna familjen Hamilton som “charmigt” nog går i kyrkan på stranden. De bor ju på Hawaii. Den yngsta flickan Bethany är oväntat nog en duktig surfare med fötterna i vattnet sedan födseln. När hon en dag får sin arm avbiten av en jättelik haj sätts hennes liv på spets.

Och trots att familjen i några sekunder ifrågasätter varför Gud gjort något så förskräckligt som att bita av armen på en sponsrad supertalang (hajen kunde väl bitit av armen på någon som inte var sponsrad istället?), återgår de snabbt till sitt dyrkande av den allsmäktige. När det är flickan själv som styr in familjen på rätt spår igen, de var ju nära på att missa bordsbönen innan maten, framstår det hur skrattretande patetiskt allting är.

Det är oseriöst att sätta en film helt och hållet i ett religiöst perspektiv, men utan att någon gång seriöst diskuterade religionens effekt, styrka eller svaghet. Det blir som att använda religion som ursäkt för allting bra och allting dåligt, utan att någon gång faktiskt stanna upp i några sekunder och ställa sig frågan: vad är religion?

När eftertexterna börjar rulla och vi introduceras till tjejen som filmen faktiskt bygger på, och med arkivbilder får se hennes kamp för att börja surfa utan sin arm, är tårarna löjligt nog inte långt bort. Tänk om filmen varit lika bra som eftertexterna.