Southland Tales

Som filmälskare ser man alldeles för mycket film för sitt eget bästa. Man plågar sig igenom alster som borde lagts ned redan på manusnivå. Desto fler filmer som hjärnan får filtrera desto mer kräsen blir man. Och det är sällan man verkligen får sätta sig ned och djupt analysera vad man precis har sett. Southland Tales är en film som skruvade mina hjärnceller åt både höger och vänster för sedan lämna dem famlandes i totalt mörker.
Att förklara Southland Tales är som att sammanfatta relativitetsteorin med plockepinn. Ingen lätt uppgift. Så därför tänker jag inte göra det – utan bara ge dig ett par bitar att pussla ihop på egen hand.

En tatuerad och sedan ett par dagar försvunnen skådis söker inspiration för en ny roll tillsammans med en polis som egentligen är bror till polisen som faktiskt är död. Neomarxistiska anarkister arbetar på en diabolisk plan för att krossa en sittande regering. På en strand, i ett torn med en gigantiskt krypskyttegevär sitter en ung, men ärrad Irak-veteran och vaktar en maskin som heter “Fluid Karma”. En före detta porrstjärna smider planer tillsammans med tidigare nämnd skådis som har minnesförlust. Deras gemensamt skrivna manus är framtid, nutid och dåtid samtidigt som Christopher Lambert säljer vapen ur en glassbil. Låter det snurrigt? Det är det – och helt galet.

Dwayne “The Rock” Johnson, Justin Timberlake, Sarah Michelle Gellar, Sean William Scott, Mandy Moore, Holmes Osbourne, Jon Lovitz, Nora Dunn och många andra skådespelare dyker upp som färgstarka karaktärer under resans lopp. Tyvärr är de långa samt kluriga dialogerna inte riktigt anpassade för alla, vilket sticker ut, särskilt i muskelpaketet Dwaynes fall.

Många höjer ofta sina röster om att dagens filmer saknar karaktär och inte vågar ta ut svängarna utan att de endast förlitar sig på redan beprövade koncept och publikflörtande standardmanus enligt konstens alla regler. Grattis på er – era böner har blivit hörda. Fast de levereras med en tung spark i skrevet som lämnar en bitter eftersmak.

Southland Tales vandrar på en helt egen stig i en helt egen skog i en helt egen värld. Ambitiöst, men fullt av sprickor. Historien svänger och spretar och sidospåren blir för många och komplicerade. Men det vilar en udda såväl som bisarr charm över filmen som bjuder på en scen i en glassbil som jag antagligen aldrig kommer vilja glömma. Unik och totalt skruvad. Antingen älskar man det eller så hatar man det. Eller så hamnar man precis mellan de två.