Star Wars: Episod I – Det mörka hotet

Jag måste erkänna. Jag är ett Star Wars-fan. Det är därför jag skriver det här, och det är antagligen därför jag blev så besviken på den här filmen. De tre första filmerna hade allt. Spänning, rymdpirater, gigantiska stjärnjagare, romantik och Darth Vader, en av de mäktigaste filmskurkarna som finns. Men George Lucas var nödvändigtvis tvungen att berätta hur den lilla parveln Anakin Skywalker blev en ond man i mask. Trots denna bakgrund känns det som Episod 1 är den mest onödiga bland de sex Star Wars filmerna.

Filmen var nog det största antiklimax i filmhistorien, trots utmärkta förutsättningar. Redan innan filmen ens kommit på biograferna så förutspåddes det att den lätt skulle sänka Titanic från dess förstaplacering på biotoppen, vilket också skedde. Men när biografbesökarna gick ut från biograferna kände de nog sig som jag. Besvikna, trötta och lurade. Så? Vad var det som gick fel?

En del av det kan sammanfattas i ett namn. Jar Jar Binks. Trots att han spelar en liten roll i handlingen så tar han onödigt mycket plats med sina fjantigheter. Jag tror att både jag och andra skulle varit mycket mera nöjda med rollfiguren om han hade befunnits sig i bakgrunden och inte hörts eller synts mycket. Sedan har vi alla dessa förbannade specialeffekter. De tar upp väldigt mycket plats och dessutom tvingas skådespelarna agera mot greenscrean mot saker som inte finns. Detta märks tydligt på deras förmåga att prestera. Trots att de är bra skådespelare så känns det inte riktigt äkta när de fäktar ner stridsdroid efter stridsdroid eller ska stå och diskutera Anakins framtid. De enda som lyckas spela bra är Ewan McGregor och Liam Neeson som spelar filmens båda Jediriddare medan Hugh Quarshie (Kapten Panaka) borde leta nytt jobb.

George Lucas kan mycket väl klassas som en trollkarl när det gäller specialeffekter och även om det inte blinkar som en julgran på jakt efter uppmärksamhet så är specialeffekterna där hela tiden. Det har sina fördelar när jaktskepp anfaller ett slagskepp sent i filmen och när de avbildar planeten Coruscants gigantiska stadslandskap men sina nackdelar så de återkommer i scener som skulle kunnat klara sig väldigt bra utan dem.

Något som filmen inte skulle klarat sig utan är musiken. John Williams har fått uppdraget att återigen skriva musik till Star Wars och detta har han gjort i samma andra som i originalfilmerna. Slutets mäktiga “Duel of the Fates” är helt i klass med andra storstycken som Williams har skrivit.

Musiken, den unge Skywalker, referenser till originaltrilogin – allt detta gör detta till en högst sevärd film om det inte vore för Jar Jar Binks, de för många specialeffekterna samt den på sina ställen ogenomtänkta dialogen. Episod 1 ska ses en gång för att man ska hålla koll på storyn, men helst inte fler gånger än så. Ska man inte se andra Star Wars-filmer ska man inte se Episod 1 över huvud taget.