Step Brothers

Hur vore det om du i trettonårsåldern skulle få bestämma hur ditt liv skulle se ut för all framtid? När Will Ferrell, John C. Reilly och Adam McKay ägnar dryga en och en halv timma åt att meditera över den frågan i “Step Brothers” går skämt före handling.
Konstellationen Adam McKay, Will Ferrell och John C. Reilly har i “Anchorman” och “Talladega Nights” släppt lös den högljudda och barnsliga medelåldersmannen på vita duken. Kassarekord har slagits och fanskaran har antagit internationella proportioner. I “Step Brothers” spinner man vidare på samma vinnande koncept. Denna gång är skådeplatsen en välbärgad villaförort någonstans längs den kaliforniska kusten.

Den här gången spelar Ferrell och Reilly två bortskämda killar som båda växt upp med en ensamstående förälder. Deras vanor och ovanor sätts på prov när deras respektive föräldrar blir tillsammans och beslutar att gifta sig.

De inledande sekvenserna där karaktärerna presenteras är filmens starkaste del. Här är Farrell och Reilly i sitt esse. De överdriver med varenda muskel i sina blekfeta kroppar och dynamiken i improvisationerna är fantastisk. Men därefter börjar mansbebisarnas obsceniteter förlora sin udd. Berättartempot saktas ned och lite pliktskyldigt försöker man etablera någon slags intrig. Då filmens handling känns som hämtad från ett formulär känns det svårt att riktigt engagera sig.

Även om “Anchorman” och “Talladega Nights” led av liknande brister, fanns det där alltid en låg åldergräns att anpassa sig till, något som utmanade filmmakarna till kreativa lösningar för att kringå censuren. I “Step Brothers” har man valt att tilltala en äldre publik, vilket i detta fall innebär att man förlitar sig alldeles för mycket på att ordet “fuck” alltid ska ha samma komiska poäng. På det sättet känns “Step Brothers” blodfattigare än sina föregångare.

“Step Brothers” kan bäst beskrivas som en serie roliga situationer inbakade i en träig historiemall. För lite tid har lagts ned på att utveckla handling och bikaraktärer och även om det bitvis är underhållande, så gör det att filmen till slut blir för tunn. Man kan och bör kräva mer än så av talangfulla och erfarna skrattmakare som Ferrell, Reilly och McKay.