Stigmata

Tänk dig att vakna upp med hål rakt igenom dina handleder. Föreställ dig att få dina fötter genomborrade av gigantiska spikar. Tänk dig att lida som Jesus led. Allt detta drabbar hårfrisörskan Frankie Paige. Utan någon som helst förklaring.. En utredare från Vatikanen skickas och Fader Keirnan, som själv kämpar med sin tro, fastställer motvilligt att Frankie drabbats av Stigmata. Den döende Jesus sår. Keirnan står maktlös inför faktumet att Frankie är fullständig ateist men inser snart att något mycket större är i görningen.
Filmer om religiösa fenomen har alltid fascinerat många. Favoriten brukar vara besatthet. Även “Stigmata” har sin beskärda del av tungotal och mystiska röster men fokus ligger främst på själva stigmatan. Rupert Wainwright har på ett extremt effektfullt sätt kombinerat ljud och bild för att riktigt påkalla Frankies smärta även hos tittaren. Man känner hur de grova pålarna trycker sig längre och längre in i hennes ömtåliga kropp. Gabriel Byrne gör en utmärkt insats som den kämpande fader Keirnan och hans plågade ansikte stämmer väl överens med karaktärens sinnelag. Patricia Arquette gör ett sympatiskt och trovärdigt porträtt av den plågade Frankie.

“Stigmata” är ingen direkt annorlunda film. Historien har vi sett förr och berättartekniken är rak och okonstlad. Men ämnet engagerar och fascinerar. Finns det en Gud där ute? Kan mirakel inträffa? Finns det en chans att vår existens har en mening? Filmen går visserligen aldrig in djupare på dessa frågor men ställer dem åtminstone. Inte på ett förmanande sätt. Istället kritiseras vårt sätt att leva och våra kyrkor. Många och bättre filmer har gjorts med liknande förutsättningar men “Stigmata” är ändå en film värd att se.