Street Kings

Handen på hjärtat, Keanu Reeves som polis i LA:s specialenhet, visst klingar det illa? Inte vilken polis som helst; rakryggad och kompromisslös med stort hjärta för kåren. Det låter konstlat, och filmens inledande sekvenser där Reeves karaktär sveper tre småflaskor vodka och sedermera stormar en knarkarkvart och skjuter ihjäl ett halvdussin människor. Filmens inledning bekräftar mina fördomar, och i tidigt stadium är filmen på randen till att avfärdas som ytterligare en klichéfylld dussinrulle. Men mina farhågor visar sig vara obefogade, då filmens explosiva inledning balanseras upp av en bra introduktion av karaktärerna.
Tom Ludlow (Keanu Reeves) är en hårdbarkad polis vid specialenheten. När en kollega blir mördad och bevisen pekar på att Ludlow är den skyldige blir han insyltad i en serie händelser större än honom själv som tvingar honom att ifrågasätta lojaliteten gentemot kollegor och vänner.

Keanu Reeves, prototypen för medioker aktör som efter halvdan insats i framgångsrik film på något vänster vis anses bra och får fortsatt förtroende. Inte heller här är fördomarna befogade, en uppumpad Reeves förkroppsligar och ger karaktären känslor, genom att titta på hans förtvivlade ansikte sympatiserar vi och känner med honom. Överlag är rollbesättningen adekvat och bra. Hugh Laurie, Forest Whitaker och Chris Evans gör alla bra ifrån sig. Speciellt sistnämnde är som klippt och skuren med sitt pojkbandsutseende.

Filmens största styrka ligger i James Ellroys manus. Den haltande inledningen blir, ju längre filmen lider, desto komplexare och det är lika intressant att följa de interna konflikterna inom poliskåren, som att följa de externa, att fånga bovar. Det råder en nästan elektrisk stämning genom hela filmen och på klassikt Ellroymanér målas polisen upp som bovar som med polisbrickan till hjälp utför diverse skumrask affärer. Här begraver man hellre kollegan än att visa sig svag.

“Street Kings” är trots dess utomordentligt fåniga namn en bra polisfilm, väl värd att se. Filmen känns typisk Ellroy, förflyttad från 40-talets film-noir, de långa cigarettmunstyckena är utbytta mot dagens LA med feta guldkedjor och förortsslang. Filmen är snyggt inbakad till nutid och autentisk. När man tror att man greppar hur det ligger till krackelerar luftslottet som byggts upp och förutsättningarna förändras. Små företeelser visar sig vara av stor vikt. Är man bekant och involverad i James Ellroys värld kan filmen upplevas som en aning repetitiv, konfliktmässigt och tematiskt, även om filmen aldrig blir dålig. David Ayer guidar oss genom en rad händelser där låg moral och ond bråd död vilar som ett dimtäcke över filmen.