Sucker Punch

Goda hjältinnor och onda män – svårare än så är inte genuspolariseringen i “Sucker Punch”. Zack Snyder slår ett slag för feministisk självhjälp, men först måste hans tungbeväpnade lolitas följa en farbrors visdomsord och uppfylla pojkrumsfantasier.
En tonårsflicka (Browning) hamnar i en helvetessituation: mamman dör, styvfadern jagar arvet, hon råkar skjuta sin syster och blir därefter tvångsintagen på ett psykhem. Men inget kliniskt gökbo – sjukhuset ser ut som en bortglömd herrgård från en gotisk spöksaga. Så flickan drömmer sig bort, antar figuren Babydoll och blir instruerad av en mystisk sensei (Glenn) om vad som måste göras för att fly. Dessa moment – som förutom skådespelarna är helt animerade – skildras enligt en nostalgisk tv-spelslogik med briefings, fiendehorder och bossfighter.

Hur man bäst beskriver Snyders perspektiv? Fullt ös, medvetslös; det är i alla fall så jag föreställer mig att han skulle formulera det. Bakom all slow motion döljer sig en fartgalning som saknar växelspak och upplägget blir monotont. Om effektspäckade spektakel ska vara öppen cabriolet i 200 blås, är “Sucker Punch” som att dela X2000-kupé med mangaöversättaren. Halvvägs in i filmen känner jag mig som det tredje hjulet under en tv-spelskväll och bara väntar på att gubbarna ska dö.