Surrogates

“Surrogates” utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där vi lever i en värld fylld av robot-kloner. När majoriteten av världsbefolkningen stannar hemma, går deras kloner till jobbet, tar tunnelbanan och handlar, för att vid slutet av dagen komma hem till sina mänskliga ägare. Kort och gott; världens befolkning, med undantag från ett gäng lett av Ving Rhames, har blivit beroende av en samhällsversion av World of Warcraft. Spänningen har blivit virtuell i utbyte mot säkerhet. Racism är ickeexisterande och brottslighet är nästan obefintligt. En ganska intressant värld, på utsidan, men mörke hemligheter visar gömma sig på insidan.
“Surrogates” bygger på den grafiska berättelsen skapad av Robert Venditti. Men trots dess intressanta premiss presenteras allting inom strikta ramar och vi får aldrig vara med och undersöka eller se världen utvecklas från den alternativa verklighet Venditti skapat.

Bruce Willis spelar rollen som en Boston-polis som kallas in för att undersöka det första mordet på en evighet när en “riktig människa” använder sig av ett vapen för att döda “riktiga människor” genom sina kloner. Det låter enkelt, men det blir lätt komplicerat och inveklat.

“Surrogates” hade kanske fungerat som en vanlig actionfilm, eller kanske som en film noir sci-fi à la “Dark City”. Men regissören Jonathan Mostow hittar aldrig en ton eller karaktärer att spinna vidare på. Mostow stressar sig igenom filmens mest intressanta delar – fram för allt interaktionen mellan Willis och hans fru och deras problem med deras parallella kroppar – för att istället påminnas oss om att “Surrogates” trots allt är en typisk Bruce Willis film; en polis som avslöjar ett mystiskt fall och höga produktionsvärden men liten eller ingen intellektuell stimulans.”Surrogates” är helt enkelt som “Blade Runner” ur en 11-årings ögon. Snubblande nära, men banalt och i slutändan helt ointressant.