Svensson, Svensson – I nöd och lust

Lena (Suzanne Reuter) är innerligt trött på sin make Gustav (Allan Svensson). Så trött att hon vill skilja sig. I ett sista tappert försök att rädda sitt äktenskap, åker äkta paret Svensson till ett mysigt litet pensionat för att ladda kärleksbatterierna. Gustav har som enda löfte under helgen att inte prata, tänka eller drömma om fotboll. Samma helg spelas en vänskapsmatch mellan gamla fotbollsstjärnor för att fira Ralf Edströms 60-årsdag. Gustav skall nu lyckas rädda sitt äktenskap, samt komma på en fyndig plan för att kunna se matchen.
Jag gillar verkligen Suzanne Reuter, i mitt tycke är hon en av få svenska skådespelerskor med en välbalanserad komisk tajming. Så därför tycker jag extra synd om Suzanne denna gång. Istället för att låta henne porträttera en ironisk, cynisk bitterkärring, får hon istället springa runt som en yr höna och verka allmänt idiotisk, samtidigt som Allan Svensson gör det han är bäst på – att sucka ut sina repliker. Peter Dalle har stundtals lite charm som det gamla fotbollsproffset Tommy Franzén och stackars Torkel Pettersson missar hela grejen med att spela en konstnär som ofrivilligt dras med i karusellen iscensatt av Gustav.

Några krampaktiga skratt senare, sitter jag och funderar på varför man envisas med att mjölka ett koncept som redan var uttjatat när det sändes på TV. Svensson, Svensson är förvisso ett varumärke – och kanske den enda anledningen till varför man lyckas spela in en biofilm som egentligen borde vara avsedd för TV. Riktigt skräp, för att tala klarspråk.