Svinalängorna

Inget barn väljer sina föräldrar. Vissa drar vinstlotten där andra drar en nitlott. Så är verkligheten och livet i helhet. Ibland vinner man. Ibland förlorar man. Leena (Noomi Rapace) ligger i sängen bredvid hennes man samtidigt som deras två döttrar sjunger sankta lucia. Sången avbryts av ett telefonsamtal där en röst bryter på kraftig finlandsvenska; “Leena – det är mamma”. Mamma ligger på sjukhus inför den sista vilan och efter mycket tvekande beslutar Leena och hennes familj att åka ned till Ystad för att träffa henne.
“Svinalängorna” är en stundtals vidrig film – samtidigt som det är en film om att inte ge upp. Att orka kämpa emot motgångarna. Alkoholism, fattigdom, hustrumisshandel, invandringsproblematik sett till den tidseran. Scener där en ung dotter tvingas leda sin nästintill medvetslösa samt nedspydda far från soffan till sängen bryts av med lyckliga stunder mellan mor och dotter i badrummet.

Noomi Rapace förmedlar känslor som den starka kvinnan med ett dolt förflutet. Ola Rapace är den förstående maken som inser att han knappt känner sin fru. Tehilla Blad som spelar Leena som ung är fullkomligt briljant i sin kamp mot verkligheten.

Löst baserat på Susanna Alakoskis roman med samma namn skapar debutregissören Pernilla August ett ohyggligt starkt verk som träffar rakt i magen och lämnar spår i själen flera dagar senare. “Svinalängorna” är en av de få svenska filmer som måste ses.