Sweeney Todd

Att se Sweeney Todd på Broadway var lite som att se Arcade Fire för första gången. 2005-uppsättningen i New York saknade helt och hållet orkester och det var bara de åtta på scen som både sjöng och spelade musik. Det var mörkt, mytiskt och oförutsägbart. Och just de känslorna lyckas Tim Burton fånga i filmatiseringen av Stephen Sondheims musikal.
Skickad till Australien på falska anklagelser, kommer Benjamin Barker tillbaka till London och Fleet Street för att söka upp sin fru och dotter. “Hon förgiftade sig själv och han har din dotter”, säger Helena Bonham Carters Mrs. Lovett, som driver pajaffär, och syftar på den mäktige Judge Turpin, som låg bakom Todds deportering. Benjamin Barker blir Sweeney Todd och hans hämndparad kan inledas.

Johnny Depp har ingen tung, barytonsk Broadway-röst som Len Cariou och Michael Cerveris hade på Broadway-uppsättningarna (1979 och 2005). Men, multitalangen Depp får sin röst att fungera för karaktären och för filmen. Hans röst gör Sweeney mänskligare och kanske mer filmisk, vilket snarare lättar upp stämningen.

Mörker är det gott om. Även i Tim Burtonsk jämförelse. Även om Sweeney Todd bara är en musikal är det en av de mörkare du sett. Titelkaraktären, i övrigt välspelad av av Depp, är ett monster med törst efter blod och hämnd, som vi utvecklar sympati och välvilja för relativt omgående.

Det är enkelt att uppskatta “Sweeney Todd” i filmformat. Stephen Sondheims musik är enastående, dekorerna, scenbygget och färgerna är ett mästerverk i sig och Tim Burton känns, trots sin ovana med musikaler, ständigt närvarande.

Lägger vi ner pekpinnen för ett ögonblick, försöker glömma att alla skådespelare blivit utvalda för sina skådespelartalanger och inte sina röster, är “Sweeney Todd” en mycket bra film, som även de som normalt inte uppskattar musikaler kommer uppskatta.